Det går bättre och bättre med läsandet; nu har Orm avklarat sin Englandsresa och blivit ordentligt gift, han har satt sig i besittning av sin modersgård Gröning i Göinge och klarat sig undan smålänningars svek, han har fått såväl son som halva byggden döpt, och han har träffat den olycksalige magistern med den boccacciska bakgrundshistorien och fört denne till tinget vid Kraka sten. Där har Orm, förutom att ha suttit som nämndeman, också återsett Toke, varvid ett stycke oavsiktlig tysk komik uppstått: översättnigen av namnet på Orms svärd till »Blauzunge« är väl inte att göra sig lustig över, men vad gäller Tokes är det svårt för en svensk att inte fnissa: »Rödnäbba« har blivit »Rotschnabel«, vilket ju naturligtvis ter sig som ett svärd med besynnerlig skapnad. Nu är detta inte fullt så barockt som det verkar, och även i svenska har ordet »snabel« en gång kunnat betyda just ›näbb‹ – ordet är för övrigt besläktat med »snabb«, och även om SAOB svävar lite på målet tycks även »snyte« vara en släkting – men bilden av en stolt viking med snabelformat svärd är ändock ganska lustig.
Om själva läsandet finns annars inte mycket att berätta: det går bättre och bättre. För att återvända till detaljnivån har dock ett av de mest tyska av alla ord faktiskt lyckats smyga sig in i texten, utan att överättaren är att beskylla: nämnde magister utrustades ju som bekant av Grönings kvinnor med nya kläder inför vistelsen bland de hemska smålänningarna (man undrar vad exakt Bengtsson hade för skäl att ständigt driva sånt gyckel med dessa), och bland dessa persedlar fanns – just det, »lederhosen«.
Lämna ett svar