Sicilien, 264 f.Kr. Snart skall en konflikt inledas som skall vara i 23, eller 63, eller 156 år, lite beroende på synsätt. Utgången skall i vilket fall komma att forma världshistorien. Än är det dock ingen som misstänker något; de två parterna i konflikten är ännu allierade, inga direkta spänningar är synliga. Ändå kommer de snart vara ute efter varandras strupar; den ena skall vara närmare att gå under än den skall komma under det nästa halva årtusendet, den andra skall verkligen gå under. Allt kommer utlösas av en liten grupp förvildade legosoldater, som intagit Messana, en liten men strategiskt viktig stad, och sökt stöd hos de båda parterna, västra medelhavets dominerande statsbildningar: Rom och Kartago.
Krigen mellan de båda, som vid denna period på olika sätt dominerade olika delar av området – Rom hade inlemmat större delen av Italienska halvön i sitt nätvärk av bundsförbandsstater, Karthago var den ledande sjömakten med intressen runt hela Medelhavet – skildras i Adrian Goldsworthys Puniska krigen. Det är en ytterst solid bok: historieskrivningen verkar sund, beredd att förkasta orimliga uppgifter men utan att hänfalla till tvivel på källor för tvivlets egen skull och ärlig när den förklarar att uppgifter är förvirrade. Sådant är särskilt viktigt här, där det i hög grad är segrarens version som överlevt, och där det dessutom finns skäl att misstänka även andra typer av vinklingar än de uppenbara. Stilen är god, översättaren verkar ha gjort en gedigen insats, upplägget var lätt att följa även med mycket lite lästid per dag.
För den som kanske inte är mer bekant med de puniska krigen än att de bara har vaga föreställningar om Hannibal, elefanter och alppass kan snabbt sägas att det första kriget var en utdragen historia som handlade om herraväldet över Sicilien och havet, där Rom till slut drog det längsta strået efter att snabbt lärt sig hur man slåss till sjöss. I det andra gick onekligen Hannibal över alperna med elefanter, som han dock endast fick större nytta av i ett enda slag innan de gick åt av sjukdom. Efter att ha överlistat romarna ett antal gånger – mest bekant vid Cannae – fick han över några tidigare romerska bundsförvanter på sin sida, varefter kriget omvandlades från att handla om romarnas försök att sätta upp en armé som kunde stoppa Hannibals till ett utnötningskrig, där ett flertal härar sattes upp för att kunna hota många olika städer. Även om romarna aldrig vågade ta sig an Hannibal själva kunde de dock slå varenda annan fientlig armé, vilket tillsammans med kartagisk oförmåga att inskeppa förstärkningar gjorde att kriget gick allt bättre för dem. Till slut trädde Scipio Africanus fram på den spanska krigsskådeplatsen, och efter ett antal segrar där, knappast mindre briljanta än Hannibals, fick han tillstånd att attackera det kartagiska kärnlandet. Hannibal hastade hem, och vid Zama möttes de båda härarna, varvid Hannibal tillfogades sitt enda nederlag i ett fältslag under kriget, och Kartago fick underkasta sig stränga fredsvillkor enligt gammal romersk sed. Det sista kriget företogs av romarna mot ett försvagat Kartago, och är mer intressant som en studie i romersk skurkaktighet än som krig; romarna tvingade fram eftergift efter eftergift, men trots att de fått alla vapen och alla rustningar utelämnade innan den kartagiska bägaren rann över när de mottog krav på att deras stad skulle flyttas tog det till slut tre år att betvinga staden.
Den intressantaste nya kunskapen jag fick var nog att de män som överlevde Cannae fick forma två legioner och stationerades sedan på Sicilien, och fick inte lämna krigstjänst förrän kriget var slut; de ingick sedan i Scipios invasionsarmé och fick därför vara med och se till att slutet på kriget faktiskt kom; dock inte slutet på deras tjänstgöring. Deras historia verkar ha stoff nog för en bättre roman.
Som sagt är det dock ett utmärkt stycke populärhistoria, som med elegans och källkritik skildrar tre krig som kom att forma det romerska imperiet. Mycket bra och läsvärt.
