Om bortförklaringar kan leda till djupare placering bland helvetets kretsar vet jag inte: klart dock är att Rudolf Höss memoarer Commandant of Auschwitz knappast kan ha påverkat hans position däri nämnvärt – inte för att han inte försöker skylla ifrån sig, för det gör han, hela tiden, utan för att han redan från början torde vara garanterad en plats specialkonstruerad för honom och hans kollegor. Höss var högste befälhavare över Auschwitz under dess uppbyggnad och största delen av dess fungerande period, och får väl i viss mån ses som ett offer för olyckliga omständigheter: i ett annat land, en annan tid, hade han säkerligen kunnat bli en kompetent administratör i något nyttigt projekt som efter lång tjänst avtackades och glömdes. Nu hamnade han istället i SS, och därmed som högste lokale ansvarig i historiens största dödsläger.
Det är på inget sätt en läsvänlig bok. Höss har liten känsla för stil, han försöker hela tiden smita från sitt ansvar, och även om han är intelligent nog att inse att lögn förmodligen är värt att prova så är de osanningar han försöker med pinsamt genomskinliga och egentligen poänglösa – typ »Jag skulle velat förbättra för fångarna, men mina underlydande och överordnade var alla emot detta! Jag hade velat ha humanare förhållanden, men det fanns inte resurser! Jag mådde egentligen illa när jag såg allt lidande, men jag stålsatte mig!«: lätt att säga, svårt att bevisa åt endera hållet, och i slutändan inte värt ett vitten för lägerfångarna.
Masken glider dock ofta undan, och inte ens den låtsade ångern är speciellt attraktiv: mot slutet finns ett stycke som säger allt man behöver veta om Höss och vilket ansvar han kan tillräknas:
I also see now that the extermination of the Jews were fundamentally wrong. Precisely because these mass exterminations, Germany has drawn upon herself the hate of the entire world. It in no way served the cause of anti-Semitism, but on the contrary brought the Jews far closer to their ultimate objective.
