Gamla testamentet avslutas som sagt med en mängd smärre profeter, vilka alla förutsägbart nog behandlar Israels undergång, Guds straffdom, hans frälsning av en folkspillra och det nya förbund som skall inrättas. Inget av detta är nytt, inte mycket är intressant annat än när visionerna blir något mer detaljerade.
Nahum är tolerabelt poetisk och Sakarja lyckas få den rätta blandningen av galenskap och undergång, men annars är det inget som får en att höja på ögonbrynen. Det går att läsa, mest för de korta kapitlens skull, och är väl därför i någon mening bättre än de tidigare långböckerna.
