Slingan har stängts, livet på Färingsö har gått in i det nya normala bland gamla robotar, rostande jättestrukturer och förrymda dinosaurier. Ända till julafton 1994, då helt plötsligt vattnet stiger. Ut ur den nedlagda slingan strömmar vatten, och folk måste lämna sina hem. I det vattensjuka landskapet finns gammalt skräp, som ibland kan komma till liv.
I Simon Stålenhags andra bok, Things from the flood (jag vet; jag borde sett efter noggrannare när jag tog den från hyllan i butiken) så har berättaren nu nått mellanstadieåldern. Han försöker komma ut på internet, smyger på robotar, undviker kranvattnet och undrar över kompisen som enligt ryktet slaktat katter. De förbjudna områdena är snart hem för mer än gammal skrot: ryska robotar som klär sig i grälla lakan, fjädrar och skinn, mystiska hybrider mellan skrot och tentakelmonster, gamla väktarrobotar. Det landskap som i förra boken badade i barndomens sommarljus har nu täckts av dimma, snö eller slask. Nittiotalet är här, med grälla stormönster, nedlagda drömmar och en förändrad värld.
Vackert, ibland äcklande, och kanske i någon avsaknad av nyhetens behag är det här fortfarande en fantastisk värld att utforska, en barndom man aldrig hade men som man i viss mån ändå upplevde.
Lämna ett svar