Den som inte vet bättre skulle möjligen vara ursäktad om den trodde att en bok kallad Fear and loathing av en Søren Kierkegaard handlade om någon dålig tripp i Kristiania. Inget kunde vara längre från sanningen: detta är en bok som söker utröna vad tro egentligen är, från ett etiskt-filosofiskt perspektiv.
Nu låter detta genast långt tråkigare än vad det är: bortsett från några kortare passager, ämnade att håna hegelianer och andra teoretiska filosofer finns endast mycket lite jargong, och en hel del ironi; Kirkegaard var en av de filosofer där lärdomen inte helt uttorkat livskänslan eller uttrycksförmågan, även om detta är långt ifrån de hätskaste anfall han skulle åstadkomma.
Huvudtemat är ett försök att komma tillrätta med den bibliska berättelsen om hur Abraham av Gud beordras att offra Isak, den son ur vilken det tidigare lovats Abraham att stora folk skall utgå; den tes som drivs är att berättelsen enbart kan ses ur ett trons perspektiv om den skall kunna ges en rimlig förklaring. Etiska, estetiska och logiska förklaringar strandar, i inget sådant system kan Abrahams agerande ses som rimligt, utan enbart för den som helt resignerat inför denna världen och inget väntar sig av dem, samtidigt (och detta är det verkligt svåra) som hen helt förlitar sig på Gud, kan Abraham te sig som – absolut inte en förebild eller någon att efterlikna, men likväl någon som kan beundras.
Kierkegaards tes bygger på ett övergivande av förnuftet som rättesnöre. Samtidigt är han den förste kristne filosof jag hittills stött på som verkar helt förnuftig: Gud som han framstår i såväl Gamla som Nya testamentet kan helt enkelt inte passas in i normala etiska eller estetiska förklaringar, ty gör man det blir resultatet en grotesk. Ingen rimlig mänsklig etik kan rättfärdiga det prov som Abraham utsätts för – en person som erkänner sådan svartsjuka och uppställer liknande krav är någon som man för allt i världen vill att ens vänner skall undvika. För en tänkande människa som likväl inte vill överge övertygelsen om Guds existens återstår då endera att trotsa vad som ses som en orättvis förtryckare, eller att helt uppgå i tron på att Gud är större och vet vad som är bäst.
