När min arbetsgivare förra gången var i delen av cykeln när de försöker förstå och åtgärda varför det görs misstag och varför planer aldrig hålls (som de nu har lämnat till förmån för att spara pengar på väldigt specifika och ibland obegripliga sätt), så delades det till samtliga anställda ut Anna Zetterbergs Stressa hjärna. Detta är den sorts litteratur jag normalt inte bemödar mig med: klatschig litteratur för mellanchefer, säkert endast undantagsvis direkt skadlig men inte av något jag intresserar mig för.
Men har man nu fått den kan man väl ändå försöka. Det gick i alla fall undan att läsa.
På hundra sidor fås först lite snabb biokemi, lite evolutionshistoria, lite förklaring om att det inte är nödvändigtvis är ett problem med stress, så länge man får återhämta sig från den, och så lite vad som idag verkar stressande. (Det obligatoriska stenåldersexemplet gör mig dock misstänksam: så länge jakten gick någorlunda var nog förvisso forntidsmänniskan betydligt mindre stressad än vad jag är. Gick jakten dåligt ett par veckor tror jag nog deras stress var betydligt värre).
I vilket fall, efter att ha på ett överskådligt sätt förklarat vad stress är och varför vi bara borde använda den på rätt sätt ges sedan en del enkla tips. Dessa påminner delvis om tipsen för bättre kroppslig hälsa i att de flesta nog egentligen vet att man borde göra: som att planera sin tid och inte kolla mejlen stup i kvarten. Hade det varit lätt, då hade nog faktiskt inte boken behövts.
Säkert är den en nyttig knuff i ryggen för någon. För mig vet jag inte om det var just det här jag hade behov av.
