Det rätta stället att börja en recension av Diane Setterfields The Thirteenth Tale förefaller vara att säga något om den uppenbara kärlek för böcker som uppfyller den: märkbar dels genom de diskussioner om läsning som då och då dyker upp, men framför allt genom hur den ständigt verkar plocka upp idéer och teman från 1800-talsförfattare: framför allt systrarna Brontë, men jag har en känsla av att jag skulle fått ut en hel del mer om jag läst Wilkie Collins också (samt en författare som helst inte bör nämnas, då en av de viktigare vändningarna därmed lätt skulle avslöjas på förhand).
Vad man däremot inte bör betänka alltför mycket är den baksidestext som i alla fall min betyngts med: en förvisso sannfärdig men ändå rätt missvisande sak som mer uppehåller sig vid ramberättelsen – Vida Winter, en äldre, firad författare beslutar sig en dag för att berätta om sitt liv efter att tidigare alltid ha serverat journalister den ena fiktionen efter den andra, och gör det för Margaret Lea, en ung kvinna som egentligen arbetar i sin fars antikvariat för extremt sällsynta böcker men ibland skriver kortare stycken om halvt glömda artonhundratalsförfattare – som visserligen får mycket plats men som är långt ifrån lika intressant som den historia Vida Winter dukar upp om om ett par tvillingar som växer upp i ett alltmer sönderfallande hus, okontrollerade och okontrollerbara, och den tragedi som man redan från början vet väntar dem: man får tidigt veta att huset kommer gå upp i rök, och att Vidas liv därmed kommer falla samman. Samtidigt finns det något som inte riktigt stämmer i bakgrunden, en gåta som långsamt uppenbarar sig under läsningen.
Som sagt har boken hämtat inte lite näring hos systrarna Brontë: men man lurar nog sig själv om man stirrar alltför mycket på Jane Eyre (även om det är den Margaret pekar på som nyckeln till gåtan): den våldsamma, underliga kärlek mellan två olika personligheter och den känsla av förlust som driver Svindlande höjder är en kanske mindre synlig, men minst lika viktig, del av berättelsen.
Inte ens så goda förebilder är dock någon garanti för kvalitet, men om man bortser från att inledningen framstod som lite stel var det en berättelse som motsvarade de krav de ställde, liksom de krav som med nödvändighet kommer om man låter en huvudperson vara en författare som skall ha ungefär samma ställning som Dickens. Jag ser fram emot att någon gång i framtiden, efter att ha läst fler av de stora viktorianerna, återvända till The Thirteenth Tale och upptäcka fler av de allusioner och arv som jag säkerligen missat.
