En karta i en skönlitterär bok innebär vanligen att boken riktar sig till barn, eller att den innehåller fantastiska drag (ett tredje alternativ är att det är en detektivhistoria, men dessa kartor är i regel ganska skissartade). Det är alltså ett tecken att vi är på väg till en plats som knappt finns, eller kanske hellre som finns i särskilt potent form: en plats där underbara ting kommer utspela sig, där djur kan tala, ringar kan göra en osynlig och mattor kan flyga. Kartor är därför ett bra sätt att öka intresset.
I den av Huw Lewis-Jones redigerade The writer’s map förklarar författare och konstnärer varför just de älskar kartor som komplement till litteratur; essäerna täcker alla tänkbara världar: Midgård, Narnia, Sjumilaskogen, Mumindalen, Skattkammarön; platser att glädjas åt och återkomma till. Det är ingen dålig samling som medverkar: på omslaget står bland annat Philip Pullman, Lev Grossman och David Mitchell (författaren, inte komikern); andra har medverkat att skapa kartor och annan rekvisita för bland annat Sagan om Ringen och Harry Potter, eller illustrerat klassiker som Robinson Crusoe.
Det är en på alla sätt trevlig bok: texterna är av ett lagom utmanande slag: de barndomsminnen som finns är ljusa, men inte heltigenom. Bildmaterialet är fantastiskt och blandar illustrationer av moderna verk med kartor så gamla att mycket på dem är fiktion. Precis som på en bra karta kan man gå vilse i fantasin, en kort stund eller en hel dag.
