På baksidan jämförs Frida Malmgrens Tjejerna på höjden blygsamt nog med Röda rummet. Nog för att Arvid Falk och vänner var ungefär lika ostadgade som Moa, Knutsson och Finkeln, men de hade också någon form av utveckling. Här finns sådant bara antytt bakom ett liv som i huvudsak tycks bestå av försök att få hem killar från krogen och samtal där de driver med sig själva och samtiden.
Mer närliggande jämförelser hade då varit Rocky och Zelda, i synnerhet den senare. Det finns skillnader: här är det tre personer som är huvudpersoner, och även om det finns några återkommande bifigurer så är de få och bär inte historien. Zelda är också betydligt mer uttalat politisk, besviken på att hon inte klarar att följa sina egna ideal, medan det här är finns ett lager feminism men ingenting av Zeldas underklassosäkerhet och allmänna politiska analys.
Det finns några korta historier, där tjejerna åker Finlandsfärja eller firar midsommar, men på det hela taget är det tillfällighetsstrippar där man inte behöver läsa en serie för att förstå nästa. Inget fel med det, men det gör att det tar något lite tid innan man får någon känsla för upplägget (och efter att ha läst allt är jag fortfarande inte säker på om det finns något som tydligt skiljer Moa från Knutsson: Finkeln är tydligt den som saknar spärrar).
Det är inte på något sätt dåligt, ibland roligare än mycket annat, men det är inte något färgsprakande originellt.
