För nöjes skull

Stefan Arvidsson försöker i Draksjukan göra två saker: ge en möjlig definition av vad en myt är, och sedan utifrån detta diskutera hur sagocykeln om Nibelungarna tolkats av tre olika personer: germanisten de Vries, kompositören Richard Wagner och författaren J.R.R. Tolkien.

För att börja med myten destilleras definitionen fram i två steg: först avskiljs ›fiktionerna‹, de berättelser som inte gör anspråk på att vara auktoritativa, från ›hegemonerna‹, som sägs vara just detta. I den senare gruppen ingår även till exempel vetenskapliga utsagor, vilka dock sedan separeras från myten genom identifiering av hur auktoriseringen sker: myten får sin auktoritet endast via retorikens medel: vem som säger något, hur det sägs, var det sägs, när det sägs. Därigenom slaktas de nyandliga idéerna om myten som, med Tolkiens ordval, allegoriska, det vill säga menade att främst tolkas symboliskt, samtidigt som postmodernistiska idéer som i individualitetens namn vill ta bort alla skillnader. Det finns därigenom utrymme för författaren att förklara myterna som berättelser (vars ursprung, trots attacker mot de mest vildsinta av sådana idéer som förekommer, kan vara historiska) som har avkontextualiserats och blivit moralberättelser; ett sätt för den maktägande eliten att hålla undersåtarna på plats, en tolkning som blir märklig när den paras med avslutningen, där han far ut i en marxistisk harang mot det Moderna samhället och Kapitalismen.

I vilket fall, för att vända till det som fick mig att över huvud taget införskaffa boken, styckena om Tolkien, och i viss mån även det om Wagner, så underkastas de som sagt en analys utifrån huruvida de lever upp till definitionen på myt. Det visar sig att författaren anser att Wagner lyckades med detta, och att Ringen-cykeln uppnådde status av myt, vilket paradoxalt nog nästan skulle ta kål på den när nazisternas omfattande av den gav den en mycket dålig bismak. Tolkien, å andra sidan, sägs ha misslyckats fatalt, vilket kan förefalla märkligt med tanke på hur uppskattad han är och hur ofta hans verk kallas just »mytologi«, men Arvidsson bortförklara detta som att han visserligen har skapat ett kulturellt relevant begrepp, men det ses inte på som ett rättesnöre; ingen försöker leva hobliv annat än som hobby.

Boken är dock inte problemfri; det finns luckor i kunnandet: »skriven 1943, alltså förre[sic] Stalingrad och el Alamein«, möjligen på grund av att han ser det han vill se: »denna extremt påkostade, högteknologiska filmatisering[d.v.s Peter Jacksons]« (Filmerna kostade 280 miljoner dollar, och det finns gott om betydligt dyrare filmer). Boken lider även av att mängder med citat lämnas oöversatta, inte bara från engelska utan även från tyska. Namn på företeelser i Tolkiens verk, liksom dessa själva, översätts ibland, ibland inte. Att skriva »Fienden – kallade vättar i The Hobbit och orcher i Lord of the Rings« ger ett mycket konstigt intryck. Den är dessutom »akademisk«, så det finns en notapparat som både har källhänvisningar och utvikningar, något som i all fall stör mitt läsande, men inget register.

Boken är i alla fall läsvärd, främst kanske för det inledande kapitlet som diskuterar myter, men även i viss mån för att den diskuterar Tolkiens verk utifrån den teori för myten han själv skapat, och den moral han vävt in i det.

Read Full Post »