Tolkien ägnade inte enbart sin fritid åt nyskapande av myter, han sysslade även med återberättande av kända sådana – eller åtminstone av en sådan, den stora cykeln om Sigurd Fafnersbane och nibelungarna: utifrån Poetiska eddan och Völsungasagan (och i liten mån Nibelungensången) skapade han två verk som samlats under titeln The Legend of Sigurd & Gudrún, vilka alltså först berättar om Sigurds föräldrar och sedan hur han dräpte Fafner och råkade ut för eländet med Brynhild och Gudrún, och därefter hur den senare tvangs att gifta sig med den girige Atle och hur denne hade ihjäl hennes bröder innan hon själv dödade honom.
Tolkien har omtolkat källmaterialet utifrån två olika principer: först och främst har han försökt få någon som helst logisk reda i härvan av berättelser som griper in i varandra och personer som ändrar karaktär alltefter berättelsen fortlöper; i synnerhet gäller detta Brynhild, Gudrún och dennas bröder Gunnar och Högni: även om det fortfarande finns en trolldryck i berättelsen så verkar ingen av personerna direkt ombytlig. Den andra principen är att Sigurd har fått en större mer allmänmytologisk roll: han är inte längre bara en hjälte i en god historia, utan är Odens utvalde, en person som måste finnas i Valhall vid Ragnarök om något av denna världen skall kunna räddas. Detta tillägg är jag aningen mer tveksam till om det tillför så mycket, med det är å andra sidan inte alltför påträngande.
Formen som berättelsen getts är kvädets, närmare bestämt fornyrdislag, om också i något upplöst form; alliterationsreglerna frångås vid behov, men rytmen sitter där. Kenningar och liknande finesser förekommer inte. Resultatet är påfallande lyckat, och vid högläsning rycks man starkt med. Som exempel kan anföras allra första strofen, en parafras på Völuspa:
Of old was an age
when was emptiness,
there was sand nor sea
nor surging waves;
unwrought was Earth,
unroofed was Heaven –
an abyss yawning
and no blade of grass.
Gillar man detta kommer man troligen gilla resten också, även om det är aningen mer handlingsbetonat. Noteras bör att detta innefattar den lite sällsynta grammatiken i tredje och fjärde raden, liknande dyker upp lite då och då. Eftersom det är poesin i högre grad än berättelsen som är det avgörande för läsvärdheten i fall som detta får resultatet alltså ses som mycket gott.
Lämna ett svar