Jag skulle nog främst kalla Richard Tellströms Varje tugga är en tanke för en trevlig bok: den ångar på genom den svenska mathistorien, noterar förändringar och trender, och stannar upp i nutidens osäkerhet när vi tycks leva i ständig kris. Trevlig är naturligtvis ett av de där positiva orden som man använder när man inte har något starkare att ta till, och så är det också här: det är inte så att jag egentligen tycker eller tror att boken har direkta brister, men den känns ändå lite platt, som att försöken att neutralt skildra olika utvecklingar håller tillbaka en författare som kanske egentligen vill skrika i frustration över rationalitetstänkande jämnat ut maten så att det länge bara fanns ett fåtal typer av ost, eller kanske med förfäran ser på hur den gamla husmanskosten förlorar mark till diverse amerikanska påhitt, eller inget hellre vill än att få äta riktig ölsupa, men att sådan ej längre står att finna. Man anar ibland att författaren har åsikter, men aldrig mer än så.
Trehundra sidor är ju egentligen inte så mycket när man skall skriva en historia som börjar i medeltiden och slutar idag, där det funnits olika kulturer baserade på bostadsort, stånd, klass och ålder, där så olika händelser som nyöppnade handelsvägar, krig, vetenskapliga upptäckter eller politiska beslut alla påverkat vad som sett som önskvärd föda. Det finns naturligtvis sådant som man nästan önskar hade fått läsa mer om (svenskarnas tabu mot hästkött och Findusskandalen, exempelvis, eller kräftskivans uppkomst som följd av statliga regleringar, och om den kvardröjande vanan att låta vissa dagar på året förknippas med viss mat). Ibland önskar man att den periodindelning som boken strukturerats efter hade släppts och längre linjer kunnat tas i ett svep: det som egentligen saknas är nog någon elegant idé som kan löpa som röd tråd, istället för att varje stycke skall vara en enhet som fungerar ganska bra i sig.
Det finns ju en tanke i att matkultur är något man väljer, något man använder för att uttrycka sin tillhörighet, även i nöd: det har kunnat vara svältår, men likfullt har allmogen vägrat äta häst. Det hade gått att luta sig mer mot. Eller det som får svenskens matkultur att stå ut, mer än bara den gemensamma smörkniven och julbordet, sista tillflykten för historiska rätter. Lite mer krydda och textur, så hade detta kunnat bli ännu bättre.
