Ingen må anklaga Katarina Barrling för att vara otydlig med sin tes: bara titeln Världens mest protestantiska land ger en ganska god bild av vad hon vill säga med sin bok, nämligen att Sverige är ett land som i ovanligt hög grad präglas av denna form av kristendom, om än kanske inte genom offentlig fromhet utan snarare som ett kulturellt genomgående särdrag. Efter att ha förklarat just detta ger hon sig sedan ut på upptäcktsfärd i Svenskheten och hittar varjehanda exempel på just religiöst tänkande, även om formerna skiljer sig. Vartannat kapitel handlar om något fenomen, vartannat om någon som på olika sätt brutit mot olika normer och därmed enligt Barrling setts och behandlats som kättare.
Det hela är riktigt läsvärt, och exemplen är verkligen mångfaldiga: allt från företags och myndigheters värdeord, över Sverigedemokraterna som orena demokratin som den nya frälsningen. Porträtten visar bland annat upp Olaus Petri, Eyvind Johnsson och Lena Andersson. Tonen är mer undersökande än dömande.
Mot allt detta kan man dock resa ett par allvarliga invändningar. Viktigast är att det enda som egentligen anförs som bevis för grundtesen är den graf från World Values Survey där Sverige hamnat längst ut i det hörn som visar på individualism och sekularisering, där ursprungsförfattarna ritat i olika färgglada blobbar som grupperar olika länder utifrån vissa etiketter, och där Sveriges grupp är just det protestantiska, icke-engelsktalande Europa. Om detta kan mycket sägas, men det enklaste är nog att peka att det är just forskarna som tagit fram den som pekat ut just religionen som orsak, där man nästan lika gärna kunnat ta upp andra skiljelinjer som nästan lika gott drar upp samma eller liknande linjer, som »germansktalande Europa« – då hade visserligen Finland tett sig något apart, men Estland har å andra sidan flugit iväg långt från övriga »protestantiska« länder (Tyskland och Schweiz har dessutom rimligen tilldelats den etiketten för att de råkat hamna nära de verkligen protestantiska länderna i värderingar; i själva verket är katolikerna något fler i dessa länder).
Just Finland är den andra allvarliga invändningen mot tesen: om nu just den svenska protestantismen är särdeles extrem skulle man kunna vänta sig att Finland vore nästan lika extremt, efter 700 år av gemensam historia och gemensam kyrka. Av figuren kan man inte utläsa något sådant, och Barrling har heller inte med någon sådan jämförelse. Den uppenbara slutsatsen blir annars att förvisso är religion en av faktorerna för var ett land placerar sig, men bara för att just Sverige dragit iväg i den protestantiska tangentens riktning innebär detta inte nödvändigtvis att det där med »mest protestantiska« är rimligt. Jag vill med detta inte säga att boken saknar värde: om man tar det som analytiskt verktyg istället för tes kan man fortfarande utvinna goda poänger, och att författaren hastar vidare väl snabbt från ämne till ämne gör väl då att det för den intresserade finns flera spännande fyndplatser att gräva vidare på.
