Det är märkligt, men de »farliga« män som dyker upp i Georgette Heyers böcker för kvicktänkta, någorlunda snälla flickor att falla för tycks alla ha betydligt värre rykte än de förtjänar, och ha som regel att inte förföra unga oskulder eller ens göra något som skulle såra sådanas rykte. Konstigt, konstigt.
För titelpersonen i Venetia är det hennes dittills osedde granne som plötsligt behöver oroa sig – hon, och hennes lytte men intelligente bror, som genom att trilla av hästen och så räddas av Lord Damerel blir sättet för dem att lära känna varandra (efter att tidigare träffats på en skogsstig, då han tvingat sig på henne). Och visst är det rätt roligt hur de citerar Shakespeare mot varandra och förstår båda hur vansinnigt irriterande de flesta runtomkring henne är, främst hennes två friare, den solitt tråkige Edward Yardley och den halvvuxne Oswald Denny, som inget hellre vill vara än byronsk hjälte, men annars är bifigurerna överlag mer intressanta, speciellt den härsklystna svärmor till Venetias andre bror (som ligger vid ockupationsarmén i Frankrike och skickat hem henne med sin hustru), men romansen känns som något Heyer redan skrivit bättre. Och vid det här laget börjar jag tröttna på de saker som hon tydligen känner sig tvungen att ha med i varje bok (en kvinnlig huvudperson som gurglar av skratt, egenpåhittad slang, vissa platser).
