Lite mer än 200 år efter hijra experimenterade kalifen al-Mutasim det som skulle senare skulle blir ryggraden i de muslimska staternas härar: mameluker, eller slavsoldater. Om detta står självklart att läsa i Harrisons bok om slaveri, liksom det faktum att mameluker ytterligare 250 år senare grep makten i den muslimska stat som motsvarar dagens Egypten. De kom senare att utvidga detta välde även över Syrien, de forna korsfararstaterna, och den arabiska halvön. Där levde de senare i all önsklig välmåga, importerade ersättare till sig själva (en av anledningarna till att systemet kunde bestå var att statusen som mameluk inte kunde gå i arv; enligt Sharia är det förbjudet att göra en muslim till slav, ett förbud som innefattar barn till muslimer) och, om de hade tur, steg i graderna ända upp till Sultans värdighet. En sak gjorde de dock inte, och det var att avskaffa sitt eget slaveri. Att göra detta hade varit att avskaffa grunden för sin egen makt, och hade troligen, paradoxalt nog, minskat deras egen frihet. Som mameluker var de statens herrar, som fria soldater skulle de blivit dess tjänare.
Häri låg, enligt John Keegan också fröet till deras stats undergång: eftersom en mameluk per definition var en ypperlig kavellerist som stred med lans, svär och pilbåge kunde de inte anpassa sig till det paradigmskifte som handelvapnen markerade, och deras rike föll snart för den osmanske sultanens egen slavhär. Detta perspektiv tycks dock inte delas av Harrison; enligt honom var det trots, inte på grund av, mamelukerna som deras rike en gång gick under, då han beskriver institutionen som starkt meritokratiskt ändamålsenlig. Han antyder istället att det hela skulle bero på att mamelukernas ekonomiska bas skulle undergrävts av digerdöden, som försvagade det närmast feodala länsväsen som stod för deras försörjning. Sanningen finner man väl i båda utsagor: mamelukerna frambringade de bästa krigare som gick med de förutsättningar de hade, förutsättningar som de själva begränsade, till slut så kraftigt att de inte kunde stå emot när de möttes av en beslutsam motståndare. Att de inte ensamma gjort det senare synes självklart, men frågan är hur många som kan skryta med det förra?
