I Östergötland, i en kommun med det fantastiska namnet Ödeshög, ligger en ort som idag skulle vara helt okänd om det inte var för en man som levde för 1 200 år sedan. Hans namn var Vämod, och till minne av sin son Varin reste han en runsten. För att visa vilken bildad man han var skrev han denna med alla de lönnrunor han kände, och texten fylldes med hänsyftningar till en historia som idag till stora delar är glömd. Så berömd blev stenen att orten fick namn av denna, och kallas således än i denna dag Rök. Detta ord har nu försvunnit ur svenskan, med undantag för att det tjänar som benämning på vittrande kalkstenar på Gotland och Öland; raukar. Vämods sten hamnade i väggen på en tiondebod till Röks kyrka, och även om den fortfarande var synlig, vittrade kunskapen om vad orten fick sitt namn ifrån bort, och när den kom fram igen, fick den tillbaka namnet från orten, och kallas således i denna dag för just Rökstenen.
Att namn sålunda vandrar från en sak till en annan och sedan tillbaka igen är inte ovanligt. Ortsnamnet »Trelleborg« återfinns förutom staden södra Skåne även på andra platser i Danmark och Sydsverige, däribland utanför Slagelse på Själland. Där har man har upptäckt en av de vikingatida ringborgar som därefter kallas just »trelleborgar« (detta är i alla fall det sätt som jag tolkar de uppgifter som säger att de uppkallats efter den borg som finns där; huruvida det även finns en faktisk ort av något slag verkar högst oklart). Man får dock utöva viss försiktighet då inte enbart de stora anläggningarna utan stundom även vad som för entydighets skull endast borde kallas Trojaborgar stundom även de omnämns under detta namn. Namnet har tidigare förklarats utifrån förledets likhet med »Träl«, och man har menat att sådana skulle ha uppfört dem. Förutom det bisarra att man således skulle uppkalla ett stort prestigebygge efter föraktad arbetskraft (det vore ungefär som att kalla Göta kanal för »De indeltes kanal«, då sådana utförde det mesta arbetet), så faller teorin även på det att inte ens den danske kungen hade de maktresurser som skulle krävas för sådant slaveri. Slavar förekommer sällan som storskalig arbetskraft på detta sätt: romarna klarade med nöd och näppe att hålla stora grupper slavar i arbete utan att de gjorde uppror, Egyptens pyramider byggdes troligen av formellt fria bönder i ett corvée-system. Att då en svag kung i Nordeuropa skulle klara detta är helt och hållet orimligt. Aningen mer troligt är att de skulla användas till att förvara trälar i, men detta verkar också orimligt: varför skulle stora, dyra borgar byggas för att förvara trälar? Ett sådant projekt kan det inte ha varit ekonomi i. Trälar användes lågintensivt, utspritt, bland de som hade råd, inte i stora arbetslag. Att bygga stora borgar för handel skulle kräva handel på en skala som det inte finns några tecken på. Namnet förklaras nu istället komma ifrån ett ord för stockar, ’trällar’, vilket synes mig vara betydligt mer tillfredsställande.
Ett annat exempel på liknande språklig reinkarnation är centrerat kring Håga utanför Uppsala, där en stor gravhög återfinns som senast på 1700-talet kopplades samman med den gamle sagokungen Björn at Haugi (möjligen hade den gamle skojaren Rudbeck gjort denna koppling något tidigare. Kungen har för övrigt av vissa identifierats med den kung Björn som förekommer i Vita Anskarii), och fick tydligen därigenom namnet Kung Björns hög. Sporrad av detta grävdes högen ut, under det att vissa hoppades finna rester av denne potentat. Dessa blev dock tvungna att besvikna öka högens ålder med en faktor tre; i kung Björns dagar hade högen redan genomlevt nära två millennium (att graven däri visade sig vara rik, med bland annat ett guldbelagt bronssvärd var väl då snarast en tröst för tigerhjärtan).
Så vandrar de vikingatida namnen ur språket, bara för att återvända vid ett senare tillfälle, i ny form. Det ligger något vackert i detta; trots att glömskan tycks ha frätt bort nästan alla minnen kan de ändå återvända med full kraft, via namnens märkliga stigar.
