Idag är det 90 år sedan finska inbördeskriget bröt ut. Liksom alla inbördeskrig var det ovanligt brutalt, och ovanligt svårläkt (de amerikanska sydstaterna fortsatte i hundra år att rösta demokratiskt enär president Lincoln var republikan, trots att väljarkårernas åsikter låg närmare det republikanska partiets). Efter att Finland med Lenins goda minne förklarat sig självständigt 6:e december föregående år (Lenin förväntade sig att Boljsevikerna skulle ta makten även i Finland varefter landet frivilligt skulle ansluta sig till Sovjetunionen), och de vita visat sig få parlamentarisk majoritet, planerade socialisterna att använda de redan tidigare bildade »röda« gardena (det fanns motsvarande borgerliga, kallade »vita«) för att göra revolution. Den 27 januari höjdes så upprorsfanan, eller snarare upprorslanternan: signalen för upprorets start var hissandet av en röd sådan i Folkets hus i Helsingfors. De röda stöddes av Ryssland, de vita av Tyskland, och det skulle visa sig att de vita fick mest nytta av sina allierade. Tyskland lyckades nämligen bryta sig igenom de ryska linjerna, och den 3 mars slöts freden i Brest-Litovsk. I och med detta var Ryssland ute även ur det finska kriget, och det vara bara en fråga om när den vita sidan skulle segra, och vad som då skulle ske.
Både SvD och DN uppmärksammar minnet med varsin artikel, varav SvD:s är den mest intressanta. I den fokuseras nämligen på det blodiga efterspelet, och den bild som tecknas är inte vacker. Den vita sidan använde metoder vi idag förknippar med de svartaste diktaturer; hemliga domstolar avgav hemliga domar baserade på åsikter, inte handlingar. Minnet av detta har döljts, och tydligen försökts höljas i senare tiders historieböcker. Det är inte utan att man tänker på hur Kina protesterat mot vad som upplevts som japanska försök att dölja historien, förutom att det här var landsmän som drabbades.
I detta ligger dock en märklig sorts tröst: under tidigare århundranden hade det inte setts som nödvändigt att ifrågasätta detta. Ingen samtida fransos fann troligen Bartolomeinatten underlig, och utlänska potentater hälsade den med glädje: Filip II av Spanien lär ha sagt »Detta är den största glädjen i mitt liv«, påven anordnade tacksägelsemässa. Än tidigare, under Nordiska sjuårskriget, gick den svenska propagandaapparaten så långt att man uppförstorade de svenskes mordiskhet vid intagandet av Ronneby, vilket lett till att händelsen är känd som Ronneby blodbad (annars brukar ordet ’blodbad’ reserveras för politiska utrensningar bland misshagliga adelsmän). Således uppförstorade de svenske sina brott och katolska furstar gladdes åt sina trosfränders, men de finska mörkermännen sökte sopa bort sina spår. Då applåderade man, nu fylls man med avsky. Människan kan kanske trots allt gå framåt.
