Läser just nu första delen av Dick Harrisons serie Slaveriets historia. Inte den mest upplyftande läsning, i synnerhet som det inte är hans bättre alster; han upprepar sig och det känns som om stoffet tryter. Inte blir det lättare av det ordval han gjort då han berättar om slavägare som också tänker döma kvinnliga slavars barn till träldom: »avel«, kallas det, och såsom uppväxt på landet funderar jag över om konnottationerna av planering stått riktigt klara för lundahistorikern; i de flesta fall tycks det något mindre beräknande »uppfödning« vara betydligt mer lämpat.
Samtidigt undrar jag varför just detta är det jag reagerar på: slaveri är en nog så brutal företeelse som det är, och viljan att ens slavar skall få god avkomma tycks vara ett betydligt kortare steg att ta än det att överhuvudtaget acceptera slaveri – även om avsaknaden av slavar är undantaget, inte normen. Avsmaken inför tanken kan möjligen var kopplad till att avel inte bara likt träldomen i sig skulle innebära att slavarnas fria vilja skulle undertryckas, den skulle helt avskrivas som ens en potentiell möjlighet; för att avel skall kunna bedrivas måste ägaren själv kunna välja vem som får skaffa barn med vem, inte bara acceptera och utnyttja det faktum att en slavinna som har samlag ibland blir havande. Jag är osäker på vad som är mest obehagligt: tanken på att någon skulle försöka sig på detta, eller tanken på att de skulle kunna lyckas.
