För ett tag sedan recenserade jag en utgåva av den prosaiska eddan, och nu har turen kommit till den poetiska, även känd som den äldre eller Sämunds edda. Översättningen står Erik Brate för, vilket borgar för viss kvalitet, även om svenskan i sina stycken är märkbart åldrad. Inte för att det gör så mycket vad gäller själva texten, sådana här verk tycker jag gör sig bäst på något äldre svenska, men vissa namn har en form som känns ovan. Eftersom det inte förekommer några noter, så är det ibland en aning svårt att hänga med. Vissa förkunskaper krävs alltså. Det som trots allt finns häri är en god portion av de kända berättelserna och sångerna: Völuspa, Havamal, Trymskvida, liksom en del mindre bekanta, som Harbardsljod, där Tor förlorar en verbal duell mot Oden. Detta är dock bara den första tredjedelen; därefter ägnas nästan all återstående text till den stora cykeln om Sigurd Fafnesbane med familjemedlemmar, för att avslutas med grottesånger,samt ett par mindre intressanta verk.
De flesta är troligen någorlunda bekanta med innehållet i de flesta av dikterna om gudarna, och de övriga är, med undantag av Lokasenna, faktiskt inte så värst roliga. I Lokasenna, liksom i ovannämda Harbardsljod, kan man dock utläsa ett intressant faktum: de gamla asarna måste ha varit ovanligt överseende, för de tål uppenbarligen att drivas med i dikter som skulle fått troende kristna att släpa fram brasveden.
Än mer märklig är dock psykologin i völsungacykeln, inte minst den hos Gudrun. För den som inte är närmare bekant refereras här hennes historia, som kan sägas omfatta nästan hela efterspelet till drakdråpet: Sigurd kommer efter att ha haft ihjäl Fafner till en borg där Brynhilde är inspärrad, och frigör henne. Han luras dock sedan att dricka glömskebrygd och gifter sig istället med Gudrun, och lyckas sedan lura Brynhilde att gifta sig med Gunnar. Brynhilde hämnas genom att tubba Gunnar och dennes bröder att ha ihjäl Sigurd. Gudrun är förkrossad, men även hon tvingas i glömskebrygd och fås att gifta sig med Atle (mer känd som Attila). Atle lever dock upp till sitt allmänna rykte som skurk, och lurar till sig Gunnar och brodern Högne, trots Gudruns varningar: hon tycks ha förlåtit bröderna sina, och när Atle har ihjäl dem tar hon en klassisk hämnd. Hon har ihjäl sina unga söner med Atle, och serverar honom deras kött (oklart om i form av en varm eller kall rätt). Därefter bränner hon honom inne. Efter detta begär hon sig med sin och Sigurds dotter Svanhild till ett annat kungarike, gifter sig med en tredje kung, och får två barn. Svanhild gifter hon bort med en annan kung, som kommer på henne med otrohet och har ihjäl henne. Gudrun har inte tröttnat på hämnden , och skickar sina söner att utkräva den. Dessas halvbror vill slå följe, men av någon anledning gillar de inte idén och slår ihjäl honom (se där ett sätt att hantera irriterande syskon). Därefter misslyckas de i sitt värv när de inte har honom med. Där sluts cykeln, och läsaren lämnas att förundras över den märkliga mentalitet som styrde järnålderns germaner.
Jag förstår inte varför i texten finns parentesen: (”mer känd som Attila”). Det är helt onödigt, eftersom hunnern Attila levde ca. 450 e. Kr, medan Atle bör ha levt i mitten på 300-talet. Atle var nämligen ungefär samtida med Gudrun och Östgotiske kungen Ermanrich (död 376 e. Kr), som Svanhild var gift med och där hon dog, kanske cirka 360 e. Kr. Atle är alltså cirka hundra år före ”Attila”.
BN
Såvitt jag vet så är det en helt okontroversiell uppgift att identifiera sagagestalten Atle med den historiske Attila. Det finns ingen som helst poäng i att anta att islänningarna skall ha haft speciell omsorg om kronologin när de berättade sina historier. Attila var en imponerande figur, och blev historien bättre med honom i den så placerades han i den. Man skall inte missta historier med verklighetsbakgrund för att vara försök till historisk korrekthet.
Hej igen, tack för ditt svar, angående Atle m.fl.
För mig är det oerhört kontroversiellt att identifiera Atle med ”Attila”. Dessa två är helt enkelt inte samma gestalt, detta av flera själ, för att de inte levde samtidigt, utan med en tidsskillnad på cirka hundra år. Atle är far till Brynhild (enligt både Eddan tyska Nibelungen och Didrikssagan). Brynhild och Gudrun (Krimhild) är ungefär jämngamla, kivades om samma karl, och levde i mitten på 300-talet, eftersom Gudruns och Sigurds dotter Svanhild (död kanske cirka 365 e. Kr), var gift med Ermanarich (Jörmonrek, död 376 e. Kr.). Gudrun var gift med Atle, alltså ett äktenskap som har utspelat sig runt kanske 350 e. Kr, alltså hundra år föra ”Attila”. Atle bor dessutom nära Limfjorden (enligt Atla-kvida).Dit var inte så långt att färdas, både med häst och med båt ifån Niflungarnas land vid floden Rhen, till Atle. (Att färds till Attila hade, förutom 100-åriga tidsskillnaden) varit ett betydligt större och troligtvis ett omöjligare företag än vad det beskrivs i berättelserna).
Gunnar, som gifte sig med Atles dotter Brynhild, cirka 340 e. Kr, gifte sig inte med en mongolisk härskares dotter, ty några mongoliska förhållanden finns inte tal om i vare sig Eddan, Nibelungssagan eller Didrikssagan.
Islänningarna hade ganska säker en kraftig känsla för och höll sig nära verkligheten, för vilka som hade relationer och släktskap med varandra, vilka människor som träffades, som hade med varandra att göra.
Det är fel att tolka berättelserna om Gudrun (Krimhild) etc som någon sorts berättelser som skall ”kryddas”, utan de är säker hårt förankrade i en verklighet som fördes vidare i generationerna, för att informera kommande släktled, om viktiga händelser som ägt rum i tidig folkvandringstid i Nordeuropa, fram tills de nedtecknades på 1200-talet.
Att föra in ”Attila” för att förbättra historien (liksom att identifiera Tjoderik med Ösgoternas ledare 200 år senare) har faktiskt ingen vetenskaplig grund. Detta är bara antaganden som felaktigt gjorts på grund av att dessa är kända, utan Arle, Didrik etc, måste betraktas som de personer som de är, såsom de framställs i berättelserna, i det tidssammanhang då berättelserna utspelas, alltså mitten på 300-talet e. Kr. Genom att felaktigt identifiera personerna i berättelserna med andra personer som de inte är, gåt vi miste om en historieskrivning angående 300-talet som hade varit oerhört intressant. Det stora misstaget ligger i att inte sätta tillit till det som faktiskt står i berättelserna, när det gäller kronologi, vilka som har släkt-relationer och som växelverkar med varandra. Arkeologiska fynd, tex på Island, men även annorstädes, tex Grekland etc, har ofta visat på en förvånande överensstämmelse med tidiga berättelser.
Hela strukturen hos Eddan, Nibelungsagan, Didrikssagan etc, blir helt plötsligt begriplig och meningsfull först när man ”kastar loss” ifrån identifikationerna med de historiskt mer kända namnen.
Det stora misstaget, anser jag, ligger just i det, att man inte låter personerna i berättelserna vara dem är, såsom de framställs, utan att identifiera dem med andra, mer kända personer med vilka de inte har något att göra mer än namnlikheten.
Med vänlig hälsning, BN