Hur skriver man en riktigt bra historisk roman? För det första ser man till att se till att välja en historisk period som ger en den önskade nivån av obskuritet. Vill man skriva om personer som styr och ställer över riken, får man snällt se till att välja sådana som man inte kan veta så mycket säkert om (således: det är någoerlunda gärligt att skriva om Birger jarl. Vill man skriva om Karl XII får man problem). Vill man skriva om tider som mer är känt om, får man uppfinna sig huvudpersoner, som antingen kan få huvudrollen i det historiska skeendet, eller umgås med de som hade huvudrollen.
Eftersom Steven Saylors Roma spänner sig över tusen år, så får han tillfällen att göra båda, även om det blir mest av den senare tekniken. I den dimmiga forntiden får den släkt han följer således agera stadsgrundare (även om just det sker utanför texten), de får bli med barn med Herkules, hänga med Romulus och Remus, göra uppror med Coriolanus, drabbas av de tolv tavlorna, vara bland de belägrade på Cpitulium under den galliska invasionen, vara med och bygga akvedukter och vägar, uppleva skräcken efter slaget vid Cannae och Scipio Africanus triumf, umgås och finansiera Graccherna, drabbas av Sullas diktat och slutligen delta på Antonius sida i striderna mot Augustus. Under historiens lopp är de handelsmän och arkitekter, präster och teaterägare, senatorer och arkitekter, patricier och slavar, vestaliska jungfrur och giftmördare, utfattiga och stenrika. Det enda som sammanbinder dem är egentligen en med åren alltmer sliten amulett (som dock verkar märklig då den inte förefaller slitas alls under de första nio seklen för att sedan snabbt ändras under det sista). Jag skulle bli förvånad om Saylor läst Topelius, men varför man inför något som knyter ihop de olika personerna är lätt att se.
Detta om ramen. Den är uppenbarligen konstruerad för att visa så mycket av Roms (stadens, inte väldets) halvt legendartade historia som möjligt, vilket inte är mer än man kan vänta sig av ett sådant här berk. Tyvärr tar även själva innehållet ibland karaktär av historiebok; stundom är det författaren själv som på ett övertydligt sätt kommenterar något, i stil med »detta var den första guden som dyrkades i Rom«, i andra fall griper han in och talar genom karaktärerna; mer än en gång är det någon äldre man som förhör en yngling om Roms historia för att man skall få reda på vad som hänt sedan senast, och ibland gör huvudpersonerna reflektioner som bara känns poänglösa och får en att tappa kontakten med fiktionen.
För det mesta är det dock välskrivet, med väl utarbetade historier som fås att passa med befintlig kunskap. Detta uppväger mer än väl att den kanske inte är den mest fantastiska av romaner, och att kapitlen är så korta att försök att låta dem stå på egna ben istället för att stötta sig på historien är vanskligt. För den som är intresserad av att i lättsmält form få veta mer om staden Roms tidiga historia är detta dock ett verk att rekommendera.
