Jag har lite svårt att bli klok på John Keegans Att känna fienden, eller kanske rättare sagt vad det är för tes som drivs i den. I ena stunden får man intrycket att Keegan menar att all underrättelseverksamhet ytterst är futil, ibland påstår han att den oftast är en nödvändig, ehuru aldrig tillräcklig, faktor för att nå framgång.
Det är dock kanske läge först klargöra terminologin: underrättelseväsen syftar här främst på informationsinhämtande i syfte att använda fångsten i militära syften, oftast för att lura ut var tusan fienden befinner sig, någon gång för att få reda på vad hans mål och metoder är. Således beväpnad kan Keegan därefter tämligen enkelt avfärda tron på underrättelseväsen som något som utförs av hemliga agenter, för att istället snarare fokusera på signalspaning.
I vilket fall så är bokens huvuddel uppdelad på kapitel som var och ett behandlar någon enskild krigshändelse; från Nelsons jakt på Napoleons flotta i Medelhavet, över Stonewall Jacksons kurragömmalek med de konfedererade trupperna i Shenandoahdalen och kapten von Müllers linande mellanhavanden med den brittiska flottan i Indiska oceanen fram till Midway och slaget om Atlanten. Tonvikten ligger alltså främst på marina operationer, troligen på grund av att behovet av underrättelser är extra stort för sådana, då havet lätt kan svälja även stora flottor. Detta tycks dock även ämnat att förstärka den centrala tesen: på havet är underrättelser å ena sidan nödvändiga för att nå strategiska mål, men å andra sidan svåra att översätta i taktisk överlägsenhet. Till lands är det mycket enklare att nyttja sitt övertag i lokalkännedom för att ställa till trubbel för en motståndare. Orsaken till detta fokus är möjligen det faktum att Keegan är britt, och mycket stolt över detta.
Förutom denna vinkling i urvalet lider boken även av en del andra problem: vissa kapitel tenderar att diskutera andra saker än underrättelseverksamheten i sådan grad att man undrar lite varför de tagits med. Översättaren tycks ibland ha halvsovit, för inte har väl de tyska amiralerna nyttjat engelska kodord för sina ubåtsdivisioner, och inte kan väl en översättare av en sådan här bok ha så dålig koll att texten får ge intryck av att man med »transposition« egentligen menar »substitution«?
I vilket fall, för att återvända till Keegans tes, och hans försök att bevisa den: Exemplet Midway torde övertyga alla och envar om att underrättelseöverlägsenhet allena inte räcker för seger. Dock känner jag mig fortfarande tveksam till om de är riktigt så överskattade som Keegan menar.
I vilket fall, boken är trevlig läsning, och Keegan tar en med till olika krigsplatser, även om fokus är starkt anglofilt. För den som vill lära sig mer om hur underrättelseverksamhet och militära insatser samspelat är det trevlig läsning.
