Det är märkligt hur ironisk historien an vara ibland: just när renässanshumanisterna reste runt bland avlägsna kloster och räddade gamla antika skrifter gick samtidigt medeltida berättelser förlorade. Nibelungensången, som bevarats i fler manuskript än någon annan medeltida text, var således bortglömd fram till 1755. Under romantikens medeltidsvurm och framväxande tyska nationalism kom den att bli omåttligt beundrad och betraktad som tyskt nationalepos.
Nutida läsare kan ha stött på historien i många former; samma sagostoff finns återgivit i Den poetiska eddan liksom i andra bearbetningar; mest känd är väl Wagners Der Ring des Nibelungens, som dock främst bygger på den nordiska versionen. I huvuddrag går dock det hela ut på att den unge Sigfrid reser till burgundernas land för att söka kung Gunthers syster Krimhildes hand, och till blir lovad att få henne om han hjälper Gunther att i sin tur få den manhaftiga Brynhildes, och medelst en osynlighetskåpa lyckas detta. Vid ett senare gräl mellan Krimhilde och Brynhilde avslöjas det hela, och Brynhilde får riddaren Hagen att mörda Sigfrid. Krimhilde går in i djup sorg. Någon tid senare gifter hon om sig med Etzel (d.v.s. hunnern Attila), och lockar sina anförvanter till hans rike för att kunna hämnas på Hagen. Dock ställer sig alla hennes släktingar på Hagens sida, och det hela slutar med ett blodbad.
Ungefär samma förlopp finns både i Eddans version och i Nibelungensången, men med en del tydliga skillnader. Vill man ha något som åtminstone ser ut som kommandes ur hedna värld så är Poetiska eddans version klart att föredra, då den inte lägger en massa kraft på att beskriva höviskt bytande av kläder eller kyrkobesök; men om man anser det önskvärt med psykologisk realism och konsekvens är Nibelungensången bättre: här finns inga trolldrycker (i Eddan finns inte mindre än två sådana, och det är väl strängt taget två för mycket), och även om motivet bakom berättelsens stora vändpunkt, Hagens mord på Sigfrid, verkar lite väl löst så är det, förutom Sigfrids märkliga val att mucka gräl när han först kommit till burgunderna, egentligen enda gången man undrar vad tusan flugit i personerna, i alla fall om man kan bortse från sådana riddarromanens märkligheter som förmågan att vara förälskad i någon man aldrig sett.
Berättelsen är skriven på en mycket taktfast form av rimmad vers, ordnad i sånger med fyrradiga verser, nödrimmade AABB, där fjärde raden är något längre och ofta används för att kommentera förloppet: det trummas ofta in hur många ungmör skulle få sörja för olika beslut; någon gång kommer också mer allmänt pessimistiskt klarsynta betraktelser in, som i vers 246, efter ett krig mot saxare och daner:
Sina fränder sporde Gunther då till sist,
hur många av hans kämpar som livet hade mist.
Sexti män i striden han förlorat blott.
Förgätna snart de blev, som i allan tid var hjältars lott.
Själva historien har en del rätt märkliga inslag, som hur Brynhilde hänger upp Gunther med ett skärp på väggen under bröllopsnatten varför han nästa natt måste be om Sigfrids hjälp, en hel del tråkiga inslag om hovliv och dräkttillverkning, men när man når andra halvan och burgundernas färd mot Etzels land är det riktigt bra: många förebud om hur allt kommer gå åt helvete, och en pessimistisk men orubblig Hagen som leder vägen dit. Väl hos Etzel provocerar snart Krimhild fram stridigheter, och då urartar de hela till ett bisarrt blodbad där burgunderna tar kål på allt och alla, innan till slut Didrik av Berns (densamme som Teoderik den store) goter till sist går in i striden och kan få bukt med dem, till priset av sitt eget liv. Filosofin verkar vara att antingen är man en hjälte, eller så är man till för att färga hjältars svärd och dräkter röda.
Lämna ett svar