Feeds:
Posts
Comments

Archive for september 7th, 2009

I introduktionen till min utgåva av Jacob Burkhardts Renässanskulturen i Italien ifrågasätts om det finns någon annan historiebok med 140 år på nacken som fortfarande läses. Även om man bortser från sådana böcker som numera är mer eller mindre enda källskriften till den tid de skildrar – som Herodotos’, Thukydides’ eller Livius’ skrifter – är ju ändå Gibbon otvivelaktigt äldre. Dessutom är han betydligt mer värd att läsa, för Burckhardt är faktiskt dötrist (NB: den utgåva jag har innehåller bara det Burckhardt själv skrev. Tydligen skall hans redaktör sedan belamrat verket med en massa extramaterial).

Det stora problemet är troligen att han tror att alla är lika hemmastadda bland italienska autokrater och humanister som han själv, och att det hela därför lider på en besvärande brist av förklaring. Lägg därtill en överlägsen ton, där hans teorier anses som självklart sanna, samtidigt som dessa framstår som mer eller mindre förälskade: det är ett evigt tjatade om hur jävla långt före italienarna är jämtemot Västerlandet och hur de är »moderna«, vilket tydligen skall förstås med att de till skillnad från resten av Europa är individualister och har insett att de inte bara låter sig reduceras till en medlem i någon ras, korporation, folk eller familj. Humbug, säger jag. Egentligen borde väl något motargument ges, men när jag inte får något argument för idén så orkar jag inte bry mig.

Boken försöker dock tillämpa denna teori, liksom en idé om den personliga ryktbarheten på de flesta områden, men lyckas aldrig övertyga, utan ger istället en med tiden allt starkare känsla av förtvivlan inför hela ämnet: varför skall jag egentligen bry mig om vad någon halvt okänd auktor tyckte var själva inkarnationen av skönhet? Varför bry sig om vilka versmått olika halvkända diktare nyttjade och vad detta kunde ha för inverkan på folklynnet (lite roligt är det dock när han avfärdar samtida dikt som oläsligt – inget nytt under solen, sa predikaren)? Ibland görs försök att liva upp det hela med någon anekdot, men inte ens det blir speciellt spännande.

Nej, det här var ett riktigt bottennapp. Undvik, för allt i världen.

Read Full Post »

Shakespeares King Lear är en av hans mer mänskliga tragedier: olyckan kommer här från tillfälligheternas spel och människornas dårskap och illvillighet, inte från en genial ränksmidares planer, en omöjlig situation eller onda makters inflytande – även om Gloucester utbrister att

As flies to wanton boys are we to the gods:
They kill us for their sport

så är det klart att källan till alla olyckor är dels hans egen och Lears dåraktighet – hans då han alltför snart trodde på sin bastard Edmund framför sin äkta son Edgar, Lears då han mer trodde på örats än hjärtats vittnesmål och gjorde sin dotter Cordelia urarva då hon inte kunde åstadkomma samma melodramatiska proklamationer av kärlek som sina systrar Regan och Goneril, gifta med hertigarna av Cornwall respektive Albanien (nej, nej, inte det Albanien. Albanien som i Skottland), och sedan vägrade inse att han inte kunde avsäga sig kungamakten och samtidigt ha värdigheten kvar– och den skrupelfria ambitionen hos de mindre dygdiga i den yngre generationen som vill varje pris vill tillskansa sig så mycket personlig makt som möjligt och därvidlag inte tvekar ens inför förräderi eller mord:

The younger rise when the old doth fall.

Ett tag har man dock undrat om det egentligen inte är Lear som är den store skurken; de hundra riddare som han behållit verkar faktiskt vara just så ohyfsade och oregerliga som Regan och Goneril påstår, i synnerhet den trogne Kent som i förklädnad – sådana vimlar det av, både sådana som skyler utseendet och sådana som skyler karaktären – fortfarande följer den kung som landsförvisat honom och nu ger sig på en vad det verkar oskyldig underhuggare till Goneril. Snart börjar dock personernas rätta moraliska halt visa sig; döttrarna reducerar snabbt Lears följe och lämnar honom till slut att tillbringa en stormig natt på heden, ensam med Kent och sin dåre – som ofta visar sig vara den minst dåraktige, något denne själv gärna påpekar – där hans eget förstånd till slut krackelerar, samtidigt som Edmund förråder Gloucester, som närt hemliga förbindelser med kungen av Frankrike – nu gift med Cornelia – som verkar vilja återställa ordningen i landet. Gloucester får sina ögon ustuckna av Cornwall, som dock dödas av en tjänare som inte står ut med sättet hans herre behandlats på, och kastas sedan också han ut på heden, där han möter Edgar, förklädd till galning, som leder honom till Dover där kungen av Frankrike har landstigit. Rätt så invecklat alltså, men ändå glasklart framställt.

I Dover faller maskerna till slut helt; Regan och Goneril inser att båda vill ha den ambitiöse och vad det verkar oemotståndelige Edmund, och råkar därför snart i luven på varandra, samtidigt som Edgar och den gode hertigen av Albanien försöker återställa ordningen. Just som de goda krafterna verkar fått övertaget slår dock olyckan till en sista gång, och slutet är därför extra tragiskt i all sin meningslöshet.

Förutom att Shakespeare varit på ovanligt gott formuleringshumör när han skrev den så är King Lears främsta storhet de stora känslor som under lång tid får utrymme; därvidlag liknar väl den främst Hamlet. Precis som Hamlet har den också en dubbel struktur, med två handlingar som löper sida vid sida och speglar sig i varandra. Även om det när pjäsen är slut inte är många kvar som kan stå på benen är det inte många som dör förlikade med sitt öde; kuriöst nog är det väl bara den store skurken Edmund som i någon mån har slutit fred med världen vid sitt frånfälle.

Även om pjäsen har ett par rätt stora logiska brister – varför är Cordelia så kallt sofistisk att hon inte kan förklara sin kärlek? varför skall Gloucester gå just till Dover för att dö? – så skiner de starka partierna dock så starkt att man snabbt glömmer detta. King Lear är helt klart en av de mest lyckade av Shakespeares tragedier.

Read Full Post »