Jane Austens Manfield Park förefaller nästan vara ett direkt svar på Pride and Prejudice från någon som inte håller med; man hittar teman som vrängts ut och in, huvudpersoner som i mångt och mycket är raka motsatsen, och händelser som får helt olika resultat.
För att börja med huvudpersonen är den timida, allvarliga Fanny Price nästan raka motsatsen till den modiga och glada Elizabeth Bennet, måhända inte så konstigt då den senare växt upp och kunnat ta sin roll som medlem av »the gentry« som given så var Fannys uppväxt inte mycket att glädjas över: adopterad vid tio års ålder in i sin mosters – som gift sig med den rike sir Thomas Bertram– familj, där ingen är ovänlig men fadern allvarlig, modern ointresserad av allt och alla, äldste sonen lättjefull och de två döttrarna fått allt sken men inget av det innehåll som en god uppfostran skall bibringa, och där det även en annan moster, uppfylld av sin egen viktighet, rumsterar med en konstant blötlagd näsa och inte ett uns av vänlighet att ge Fanny. Hade det inte varit för ännu en son i familjen, den rättrådige Edmund, som ger sig tid med henne, hade det hela varit en ren askungeberättelse.
Fannys beundran för Edmund övergår snart i förälskelse, men då hon själv vant sig vid att inte ta plats, att inte våga tro sig värd att ta plats, så säger hon naturligtvis inget och får därmed plågat se på när han intresserar sig för mer utlevande personer. När själva historien börjar har fadern tvingats resa till Antigua för att styra upp förvaltningen av sin plantage där; speciellt nödigt som äldste sonens skulder tvingat familjen att sälja ämbetet som präst som egentligen var vikt för Edmund. En dag flyttar så henry och Mary Crawford in i prästgården – de är halvsyskon prästfrun – för att få en paus från Londonlivet, och det bär sig inte bättre än att Edmund fattar tycke för systern. Under tiden har äldsta dottern Maria lyckats fånga den rike men dumme Mr. Rushworth, och vid ett besök vid dennes närbelägna herrgård går det upp för Fanny hur omoraliska Crawfords är. Hon är alltför blyg och finkänslig för att kunna ta upp saken, och tvingas svartsjukt se på när Edmund blir alltmer betagen utan att kunna göra något, och utan att rubbas av den vänlighet de faktiskt visar henne, samtidigt som hennes moraliska integritet sätts på starkt prov även från annat håll.
För att återvända till jämförelsen med Pride and Prejudice har Mansfield Park åtminstone en markant fördel: inga av huvudpersonerna är karikatyrer, utan alla är mer eller mindre rundade: Mary Crawford må vara intresserad av de ljuva livet men kan visa sig omtänksam och Lady Bertram bryr sig mest om sin mops men kan ibland yrvaket titta upp och bistå med någon vänlighet. Detta gör att även om historien möjligen missar ett par komiska poänger (Austens ironier gör dock att de är inte alltför saknade), blir den desto troligare som berättelse.
För att ta ett par skillnader som var mer intressanta i sig själva, men som man nog bör undvika att läsa om om man inte redan gjort det (min utgåva har ett par inledande essäer och annat material som är fantastiskt på att avslöja handlingen i förväg, men jag var redan varnad av motsvarande i Pride and Prejudice), så kan man betänka att hur lika frierier Mr Crawford och Mr Darcy företog utan att i övrigt motsvara varandra, eller att de båda unga våpens rymmande med stiliga unga karlar får motsatta resultat.
I slutändan tyckte jag faktiskt bättre om Mansfield Park; inte främst för att den bars av en mer moralisk ton utan för att dess humor var lite mognare, mindre karikerande. Elizabeth Bennet må vara betydligt mer spirituell, men Fanny Price har nog en mer realistisk syn på människorna.
