Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2010

Ärligt talat har jag svårt att veta just i vilken ända jag skall börja med kritiken mot Peter Boxalls 1001 books you must read before you die, men en logisk startpunkt är titeln: det handlar inte alls om 1001 böcker, det handlar om »nästan 1001 romaner, plus en del andra skönlitteratur som vi helt godtyckligt valt att ta med«.  Således saknar detta verk en hel del verk man annars tycker vore självskrivna i ett sådant sammanhang: det är sannerligen märkligt att inte förväntas läsa Homeros, eller Shakespeare, eller Dante, bara på grund av att de verkade i andra genrer. Speciellt hycklande är detta när man finner någon skribent i färd med att slå knut på sig själv för att motivera varför Borges Labyrinter skall vara med, när det vore oändligt mycket lättare att motivera till exempel Decamerone, eller när man finner det portugisiskt nationaleposet Lusiaden fått usurpera Odyssens plats.

Nästa problem är att boken förefaller skriven av litteraturvetare för litteraturvetare: den är fylld med obskyra verk och böcker vars främsta intresse är för just de som är intresserade av romanens utveckling. Det främsta exemplet är kanske en sydkoreansk mastodont om tio böcker, som endast finns översatt till ett europeiskt språk: franska. Sådant får en att tvivla på varför man skall bry sig om de övriga 1000 böckerna. Förutom urvalet så är dessutom språket fyllt av en massa kommentarer om hur viktigt och litteraturhistorisk spännande verken är, samtidigt som de förbaskade sammanfattningarna ständigt skall avslöja sluten.

På svenska har ju Göran Hägg egenhändigt producerat ett liknande verk, tidigare recenserat här, och skillnaden är på flera sätt stor: förutom att Hägg undviker de tidigare nämnda problemen har han nämligen en enorm fördel i att hans prosa faktiskt lockar till läsning. I jämförelse är 1001 books rekommendationer närmast dödskyssar, med ett ständigt fokus på varför en given bok är viktig, inte varför den är läsvärd (för vissa kan väl detta vara ekvivalent, men icke för mig).  Hägg är dessutom märkligt nog den som intar en betydligt mer vördnadsfull position inför de riktigt stora klassikerna: inte en chans att han utelämnar Bröderna Karamazov bara för att han tycker att det finns för många böcker av Dostojevskij med på listan: det känns betydligt rimligare då att istället strunta i något av författare som Coetzee eller DeLillo.

Nej, 1001 books kommer knappast vara en resurs jag vänder mig till i första hand för att få tips på läsning: därtill hindrar dess korkade inkonsekvens i kombination med den lätt skitnödiga intellektualismen. Skönlitteratur läser i alla fall jag för nöjes skull, inte för att förstå varför annan skönlitteratur skrivits som den gjorts.

Read Full Post »

Boktryckaryrket har gamla anor, och detta syns: mycken terminologi går långt tillbaka i tiden och har märkliga namn. I Herbert Friedländers Etymologisk ordbok för bokvänner får man kunskaper om historien bakom uttryck som inkunabel, klot(band),  imprimatur och matris.

Tyvärr så finner man ofta att det kanske inte är själva etymologin som är fascinerande, utan de olika uttrycken i sig själva: termer för typer med olika storlek har de mest fascinerande namn som cicero, diamant eller kolonel, och historierna bakom dessa är skoj läsning, men när man får reda på att oasis betecknar »skinn av vildget från området kring Nigerfloden«, så vill man ju naturligtvis ha reda på varför det finns en sådan benämning, inte att ordet i sig är detsamma som »oas«.

På det hela taget är det dock en sympatisk liten bok, som man önskar vore tjockare och mer utförlig.

Read Full Post »

Shakespeare skrev som bekant inte endast dramer utan även poesi: förutom sonetterna, som troligen är de mest kända, finns några längre, berättande poem bevarade. Dessa är Venus and Adonis och Lucrece (även känd som The Rape of Lucrece), med ämnen hämtade ur den klassiska litteraturen, den allegoriska The Turtle and the Phoenix (turturduva, inte sköldpadda), och The Lover’s Complaint, om en bedragen flickas veklagan över den trolöse unge mannen.  Den volym jag äger heter Sonnets and Poems (naturligtvis finns det många olika utgåvor), och innehåller inga som helst kommentarer eller noter. I vissa fall (de klassiska dikterna) var detta ingen större förlust, i andra (allegorin och sonetterna) hade sådant varit till stor nytta.

Sonetterna är hur som haver indelade i olika grupper: först 17 stycken som uppmuntrar en ung man att skaffa barn på det att hans skönhet inte må förgås utan leva vidare i dem (ett tema som återkommer från både Venus and Adonis och Lucrece), sedan 108 riktade till en »skön yngling« som poeten uppenbart är förälskad i, varefter i de sista sonnetterna beskrivs ett förhållande med en »mörk dam«:

My mistress’ eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red, than her lips red:
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damask’d, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound:
I grant I never saw a goddess go,—
My mistress, when she walks, treads on the ground:
And yet by heaven, I think my love as rare,
As any she belied with false compare.

(Sonnet 130). Denna dam har tydligen stulit ynglingens kärlek, till skillnad från den rivaliserande poet som Shakespeare tidigare haft att tampas med och vars överlägsenhet han erkänt (samtidigt som han klart påstått att det enda som står mellan ynglingen och glömskan är hans vers – ironiskt med tanke på all den möda som ägnats att ta reda på vem den anonyme ynglingen kan ha varit).

Sonetterna är på det hela taget trevlig, om ibland lite väl tung läsning. Liknande kan sägas om de två kortare av de berättande verserna, och de är på det hela taget inte så värst speciella och gav inga större intryck. Även om berättelsen om Sextus Tarquinius våldtäkt på Lucretia ibland även den går lite långsamt  och tar en omväg via en målning över det trojanska kriget för att visa upp poetens kunskaper, så är den ändå för det mesta klar och redig, även om moralen med moderna ögon sett är förkastlig. Det var den i och flr sig på Shakespeares tid också, men då snarare för att den var kättersk än misogyn: att som Lucretia begå självmord – oavsett om det var för att tvätta bort skammen av att ha tvingats leva med en annan man – sågs som bekant som liktydig med enkelbiljett till helvetet.

Nej, klarast lyser Venus och Adonis, om kärleksgudinnans lust efter den ovillige ynglingen och hur hon först med milt våld försöker tvinga sig på honom för att till slut se honom gå till sina kamrater för en jakt, trots att hon varnar honom för vildsvinet. Han överlever inte detta möte, vilket framkallar stor poesi när Venus först söker efter honom och sedan, efter att ha funnits hans blodiga kropp beklagar sig.

Shakespeares poesi är inte felfri, men det är tydligt att han kan göra minst lika väl ifrån sig med rim som han normalt gör utan. Den som uppskattar hans mer lyriska kvaliteter bör stifta bekantskap med även denna sida av hans produktion.

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt var jag skall göra med Kristin Cashores Graceling. Jag köpte den eftersom jag sett att den fått många fina recensioner, men när jag hunnit hundra sidor in undrade jag hur det hade gått till: en i grunden god idé tyngdes ned av barnsligheter, samtidigt som huvudpersonen verkade något malplacerad. Sådant är väl inte ovanligt i litteratur egentligen menad för ungdomar, men jag hade ändå hoppats på något lite mer genomtänkt.

Historien utspelar sig i den gamla vanliga fantasy-medeltiden, med den intressanta variationen att det inte finns något sådant som magi. Det som istället finns är människor med olikfärgade ögon och någon fantastisk förmåga: allt från att simma som en fisk över att vara stark som ett troll till att läsa tankar. Huvudpersonen Katsa är en sådan person, och hennes gåva är mörkare än de flestas: hon är oövervinnerlig i strid, och utnyttjas därför av sin farbror kungen för att med våld avskräcka hans undersåtar från att förarga honom.  Att hon börjar värja sig mot detta är inget att anmärka mot i sig, förutom sättet det sker på: hon verkar ha börjat denna process när boken börjar, samtidigt som hon fortfarande ser sig själv helt och hållet som ett råskinn. Samtidigt är hon något i sin bestämda motvilja mot all  traditionell kvinnlighet känns ibland lite för mycket av nutidsmänniska: en och en är saker som att hon vill inte gifta sig och skaffa barn, att hon avskyr att klä sig i känningar eller att hon vill träna unga flickor med vapen kanske inte så allvarliga och kunde till och med vara en befriande kontrast till den stundom rätt förstockade fantasyvärlden, men tillsammans gör de henne lite för mycket till ett språkrör för författaren istället för en figur sprungen ur sin omgivning.

Barnsligheter var det också, ja: världen utgörs av sju småriken, varav fem fått halvtöntiga namn efter deras inbördes läge (typ Estill och Middluns), styrda av kungar varav tre ständigt är inbegripna i krig med varandra och i alla fall två inte är stort bättre de. Eftersom Katsa ogillar att se folk lida så har hon bildat något slags hemligt råd för att avhjälpa dessa, genom att befria fångar eller varna för räder (vilket som sagt är svårt att förena med hur hon tänker kring hennes mer officiella uppdrag), med det enormt fantasirika namnet »The Council«. Som om detta inte vore nog barnsligt tycks de samtidigt som de försöker vara jättehemliga acceptera att vem som helst kommer och frågar efter dem får träffa rådet, och alla som har rykte om sig att vara sympatsikt inställt till det visar sig också vara det. Barnsligt, barnsligt.

Mindre barnslig är då huvudhistorien: berättelsen inleds när Katsa befriar en fånge från sydkungen, samtidigt som hon träffar Po, en ung man som även han har fått en Grace och visar sig vara fångens barnbarn, och sedan gäller det för dem att lista ut varför han kidnappats och vad de kan göra åt saken. Ett tag ser det hela ut att urarta så att man som läsare förstår sammanhanget innan Katsa och Po, men tack och lov lyckas de snart lägga ihop ett och ett (och det kommer till och med en passande förklaring till varför det tog ett tag), varefter det hela fortsätter i den rena äventyrsfåran: mer folk som skall räddas, flykt, en vändning, och så upplösning. Det är inget som inte gjorts förut, i stort sätt välhanterat men med en klar fläck i upplösningen, som kommer alldeles för snabbt: man hinner knappt inse att höjdpunkten kommit förrän den passerats.

Gracelings stora styrka är också dess svaghet: Katsa. Delar av hennes person är mycket väl hanterade, och det är skönt att istället för en trulig gosse med problem att se vad som pågår kring honom ha en sådan flicka i huvudrollen, och hennes och Pos förhållande är skickligt tecknat, men samtidigt är hon lite för osammanhängande med resten av världen, och hennes tidiga utveckling alldeles för märklig. Graceling är ingen dålig bok, och dess styrkor räcker långt, men man bör vara medveten om dess svagheter innan man tar itu med den.

Read Full Post »

Många vill se The Tempest som Shakespeares avsked till teatern, och det är lätt att förstå varför: berättelsen om den gamle magikern Prospero som efter att ha lyckats styra hela händelseförloppet (bland annat genom att flera gånger ha fått sin tjänare att klä ut sig till diverse figurer ur klassisk mytologi) till slut bryter sin stav och ger upp sina konster är en öppen inbjudan till den sortens tolkningar.

Handlingen är tät. Efter att i tolv år försmäktat i exil på sin ö med sin dotter Miranda och monstret Caliban som enda sällskap lyckas Prospero orsaka en storm som driver hans gamla fiender rakt in i hans famn: hans bror som usurperat hans rättmätiga plats som furste av Milan och dennes kompanjon, kungen av Neapel samt dennes son Ferdinand. Med hjälp av främst elementäranden Ariel driver han gäck med dem, samtidigt som Ferdinand och Miranda förälskat sig i varandra, varför Prospero för att stärka kärleken i en märklig episod tvingar prinsen till att utföra grovarbete. Det hela är över på ett par timmar, och då har alla till synes försonat sig och alla är på väg mot de älskande unga tvås bröllop, lämnandes Caliban kvar på ön för att till slut få härska över det rike han tycks vara den ende att uppskatta.

Som vanligt när det gäller Shakespeare är språket fantastiskt, likaså känslospelet, medan karaktärernas integritet ibland får stå tillbaka något för handlingens krav, vilket å andra sidan ger gott om spelrum för tolkningar: Prospero försäkrar hela tiden, något för ivrigt, att han skall frige Ariel, men blir också ilsk när denne påminner om löftet, och tillsammans med behandlingen av Ferdinand lämnar det en undran om han verkligen är så faderligt god som han kan framstå. Caliban är än värre: han har tydligen motstått Prosperos försök att uppfostra honom, har försökt våldta Miranda, och manar två av de skeppsbrutna till uppror och mord på Prospero. Å andra sidan tycks han faktiskt vara den rättmätige ägaren till ön, och den ende som faktiskt uppskattar den. Att ständingt bli refererad till som monstret kan heller knappast ha hjälpt honom.

The Tempest må vara Shakespeares sista verk, men det är sannerligen inte det sämsta: det grupperas med bland annat En vintersaga som romans, men är detta skådespel överlägset i koherens och begriplighet: all slump och allmän mystifikation som präglar delar av det senare verket ersätts här av den måhända för författaren lättvindiga förklaringen magi, vilken dock i alla fall till dels är begränsad och därmed intressant.

Read Full Post »

Frans G Bengtsson varnar vid ett tillfälle med rätta för utgåvor med folks samlade verk: ytterst få författare håller sådan jämn kvalitet att allt de skrivit är värt att läsas (undantagen utgörs främst av personer med mycket begränsad produktion). Denna tes gäller i högsta grad Robert Burns: av The works of Robert Burns sexhundra tätskrivna sidor upptas hälften av diverse brev, vars intresse för ickespecialister är ytterst ringa (jag har heller inte läst dem alla), och av den del som innehåller material på vers utgörs ytterligare en dryg halva av diverse dagsverser, versbundna epistlar, epitafier och liknande, och det är alltså endast en fjärdedel av volymen som främst utgörs av den typ av kärlekspoesi som poeten kanske är mest uppskattad för.

Denna kärlekspoesi är heller ingen dålig sak, må vara att skotskan stundom ställer stora hinder i vägen. Kunskaper i nordiska språk hjälper en smula, men en liten ordbok skulle varit till mycken glädje. Den rustika poesin går dock fram väl ändå: det är mycket unga vackra skotska flickor, älskande par som struntar i föräldrar och fattigdom, flickor som längtar efter pojken som måst gå in i armén och liknande, även om mer påtaglig tragik också förekommer ibland. Denna sorts ämnen har väl numera hamnat helt i händerna på schlagermakare, men Burns hanterar det väl, som i A red, red rose. Här finns också sådant som engelskans stora allsång, Auld lang syne, och mer dryckesviseartade saker som O guid ale came, och hans kanske för detta ändamål lite väl långa men mycket roliga variant av John Barleycorn , som handlar om hur tre kungar står efter det arma kornets liv, och hugger av honom vid fötterna, slår honom mör, dränker honom i vatten, hivar omkring honom, rostar honom över eld, och krossar honom mellan kvarnstenar, men

John Barleycorn was a hero bold,
Of noble enterprise;
For if you do but taste his blood,
’Twill make your courage rise.

’Twill make a man forget his woe;
’Twill heighten all his joy;
’Twill make the widow’s heart to sing,
Tho’ the tear were in her eye.

Then let us toast John Barleycorn,
Each man a glass in hand;
And may his great posterity
Ne’er fail in old Scotland!

Även den förra delen har en del trevliga saker insprängda bland all tillfällighetsdikt: bland annat den lilla dikt om den stackars mus vars hus förstördes av plogen, med raden som Steinbeck sedan tog till titel på en av sina böcker, eller den förtjusande To a haggis, vilket troligen enda gången inälvsmat besjungits av en stor poet.

Som sagt bör man dock inte som jag inskaffa Burns samlade verk: skaffa istället ett gott urval, med ordbok och helst förklarande noter (Burns har uttryckliga jakobitiska sympatier, och dikter om skotska uppror säger troligen inte svenska läsare så mycket). Då kan man få en riktigt trevlig stund i sällskap med en skicklig poet.

Read Full Post »

« Newer Posts