För nöjes skull

Jag vet inte riktigt var jag skall göra med Kristin Cashores Graceling. Jag köpte den eftersom jag sett att den fått många fina recensioner, men när jag hunnit hundra sidor in undrade jag hur det hade gått till: en i grunden god idé tyngdes ned av barnsligheter, samtidigt som huvudpersonen verkade något malplacerad. Sådant är väl inte ovanligt i litteratur egentligen menad för ungdomar, men jag hade ändå hoppats på något lite mer genomtänkt.

Historien utspelar sig i den gamla vanliga fantasy-medeltiden, med den intressanta variationen att det inte finns något sådant som magi. Det som istället finns är människor med olikfärgade ögon och någon fantastisk förmåga: allt från att simma som en fisk över att vara stark som ett troll till att läsa tankar. Huvudpersonen Katsa är en sådan person, och hennes gåva är mörkare än de flestas: hon är oövervinnerlig i strid, och utnyttjas därför av sin farbror kungen för att med våld avskräcka hans undersåtar från att förarga honom.  Att hon börjar värja sig mot detta är inget att anmärka mot i sig, förutom sättet det sker på: hon verkar ha börjat denna process när boken börjar, samtidigt som hon fortfarande ser sig själv helt och hållet som ett råskinn. Samtidigt är hon något i sin bestämda motvilja mot all  traditionell kvinnlighet känns ibland lite för mycket av nutidsmänniska: en och en är saker som att hon vill inte gifta sig och skaffa barn, att hon avskyr att klä sig i känningar eller att hon vill träna unga flickor med vapen kanske inte så allvarliga och kunde till och med vara en befriande kontrast till den stundom rätt förstockade fantasyvärlden, men tillsammans gör de henne lite för mycket till ett språkrör för författaren istället för en figur sprungen ur sin omgivning.

Barnsligheter var det också, ja: världen utgörs av sju småriken, varav fem fått halvtöntiga namn efter deras inbördes läge (typ Estill och Middluns), styrda av kungar varav tre ständigt är inbegripna i krig med varandra och i alla fall två inte är stort bättre de. Eftersom Katsa ogillar att se folk lida så har hon bildat något slags hemligt råd för att avhjälpa dessa, genom att befria fångar eller varna för räder (vilket som sagt är svårt att förena med hur hon tänker kring hennes mer officiella uppdrag), med det enormt fantasirika namnet »The Council«. Som om detta inte vore nog barnsligt tycks de samtidigt som de försöker vara jättehemliga acceptera att vem som helst kommer och frågar efter dem får träffa rådet, och alla som har rykte om sig att vara sympatsikt inställt till det visar sig också vara det. Barnsligt, barnsligt.

Mindre barnslig är då huvudhistorien: berättelsen inleds när Katsa befriar en fånge från sydkungen, samtidigt som hon träffar Po, en ung man som även han har fått en Grace och visar sig vara fångens barnbarn, och sedan gäller det för dem att lista ut varför han kidnappats och vad de kan göra åt saken. Ett tag ser det hela ut att urarta så att man som läsare förstår sammanhanget innan Katsa och Po, men tack och lov lyckas de snart lägga ihop ett och ett (och det kommer till och med en passande förklaring till varför det tog ett tag), varefter det hela fortsätter i den rena äventyrsfåran: mer folk som skall räddas, flykt, en vändning, och så upplösning. Det är inget som inte gjorts förut, i stort sätt välhanterat men med en klar fläck i upplösningen, som kommer alldeles för snabbt: man hinner knappt inse att höjdpunkten kommit förrän den passerats.

Gracelings stora styrka är också dess svaghet: Katsa. Delar av hennes person är mycket väl hanterade, och det är skönt att istället för en trulig gosse med problem att se vad som pågår kring honom ha en sådan flicka i huvudrollen, och hennes och Pos förhållande är skickligt tecknat, men samtidigt är hon lite för osammanhängande med resten av världen, och hennes tidiga utveckling alldeles för märklig. Graceling är ingen dålig bok, och dess styrkor räcker långt, men man bör vara medveten om dess svagheter innan man tar itu med den.

Read Full Post »