Sista delen av Mats Adolfssons serie Svenska uppror, Bondeuppror och gatustrider, var tack och lov något bättre än den tidigare installationen: inga uppenbart förvrängda citat, en omslagsbild som faktiskt visar något som har med temat att göra, och en del material som faktiskt är rätt kul att ta del av. Samtidigt kvarstår de andra problemen: främst det dåliga språket och den totala avsaknaden av försök att foga samman bilderna av upprorsungar, upplopp och revolutioner till någon slags stor berättelse om hur man gick från att göra uppror för att ställa tillbaka klockan eller slippa betala skatt till att man gjorde upplopp för att få mat för dagen eller för att få rösträtt.
Intressantast är kanske två smärre episoder: Elefantupploppet i Skänninge, där bråk uppstod när traktens fattiga ville beskåda detta märkliga djur för lägre pris än ordinarie, samt gåsmarscherna i Stockholms stad: förleden i detta ord är alltså djuret gås, inte gå med foge-s, och företeelsen verkar till en början ha handlat om folk som 1851 likt gäss gick på rad efter varandra. Polisen begrepp inte ett skvatt, men beslöt ändå att stoppa det hela, varpå bråk utbröt.
Dessa händelser visar också på seriens främsta styrka: den tar verkligen upp precis allt vad Adolfsson råkat stöta på, även sånt som inte ens med mesta möjliga goda vilja rimligen kan fås att kallas uppror – såväl revolter som gatuslagsmål, överfall på tulltjänstemän som huliganism, ordervägran som terrorism. Det gör att böckerna för all del blir lite allmänbildande (i synnerhet stycket om tidig svensk terrorism var intressant), men gör också att boken förlorar mycket fokus.
Om bokslut skall uppställas för hela serien måste det tyvärr bli huvudsakligen negativt: språket är alltigenom onjutbart, ämnet spretigt, den lilla teori som finns ofta starkt tendentiös, och man lär sig nästan inget om de långa linjerna. Ämnet är för all del spännande nog, men det räcker inte till att rädda det hela till något mer än knappt godkänt.
Lämna ett svar