Carl von Linnés Gotländska resa är egentligen densamma som den öländska: båda företogs samma sommar, och han tog sig till Gotland från Öland och återvände hem samma väg; dessutom passade han på att i även Småland göra observationer, dock av något annorlunda slag än de han gjorde på öarna. I vilket fall skiljer sig stilen ganska ordentligt: det är något färre utläggningar om blomster och tygfärgning, och något mer om ruiner, kyrkor och naturformationer, vilket i alla fall denne läsare är tacksam för.
Samtidigt är dock stilen något jämnare; även om huvuddelen av texten är trevligare är höjdpunkterna färre – när han får se en gravsten som ger vid sken att kopparhuggaren Berren Classon skall ha varit över 300 år vid sin död och han kommenterar att »stehuggaren lärer säkert räknat år som kopparmynt«, hans kommentar att tiden är en större förvandlingskonstnär än Ovidius då den kan förvandla klosterbyggnad till ladugård, samt hans skildring av överfarten till Öland med dess korta andfått uppskrämda satser visar han att den stilistiska förmågan inte gått förlorad vid överresan, men utöver det är det rätt tunnsått med guldkorn, även om det naturligtvis är trevligt med hans funderingar om att (åter) göra Torsburgen och Hoburgen till försvarsinrättningar.
Annars är det inte förrän färden genom Småland som han verkligen börjar skina: den lätt bitska skepticismen återkommer när han istället för kalkugnar och sälfångtsredskap (när slutade man förresten att stava säl med j eller k?) vänder blicken mot folklig vidskepelse, och när han vid Göta hovrätts samlingar kommenterar »häxeriinstrumenter« är han både rolig och sorglig: »de rätta trollinstrumenter« är inte horn att frambesvärja djävlar med eller mjölkkäppar för tjuvmjölkning, utan »knivar, hamrar, påkar och järnkulor«.
Den gotländska resan är därför på det hela taget en av de mer lyckade av Linnés skildringar, även om en stor del av förtjänsten därtill paradoxalt nog kommer av resan hem.
Lämna ett svar