Av Shakespeares pjäser är väl krönikespelen de minst kända och spelade: dels lider de av att det naturligtvis fanns mindre utrymme att ändra handlingen (även om Shakespeare inte tycks ha tagit alltför allvarligt på att vara korrekt här), dels tycks de kräva att man har bättre koll på engelsk historia än folk utanför de brittiska öarna kan förväntas ha. Richard II är ett bra exempel: på vissa sätt är det en alldeles utmärkt pjäs, med flera fina monologer och uttryck som blivit klassiska (»and tell sad stories of the death of kings«), på andra sätt ett enda stort misslyckande: personer tycks handla utan rim och reson, pjäsen har en irriterande vana att tala om saker istället för att spela upp dem, och den är fylld av evinnerliga förräderiprocesser.
Richard II är således inte en speciellt bra pjäs: nog hade det kunnat bli något av den svage kungen som förvisar sin kusin på 6 år, konfiskerar sagda kusins land när hans far dött, och använder pengarna för att föra krig på Irland, bara för att förlora allt när kusinen återkommer i spetsen för ett uppror. Men nu finns det lite för mycket händelser som tycks sakna logik, lite för mycket prat om hur fel det är att avsätta Guds utvalde ställföreträdare, och lite många anklagelser mellan lorder om vem som är förrädare och erbjudande om att göra upp med svärd i hand. Då kan inte finstämda monologer om Englands vackra land eller hur mjältsjuk kungen är helt rädda pjäsen, speciellt inte som pjäsen slutar med en sista akt som i princip skulle kunnat vara en pjäs i sig själv, där hertigen av York avslöjar att hans son är del av en konspiration för att mörda kungen, och går för att anklaga honom inför kungen – återigen något som hade kunnat bli en alldeles förträfflig pjäs.
Richard II är en pjäs man kan både ha och mista: det finns betydligt sämre läsning, men den når inte på långa vägar upp till det bästa från Shakespeares penna.
