I en liten stuga vid en sjö, någonstans i Roslagen, hade Gunnar Brusewitz sin arbetsplats; där tecknade och målade han, betraktade och beskrev, skildrade naturen inte bara i på duk utan även i prosa. Även om han inte var någon lysande stilist eller djupare tänkare är det ändå trevlig läsning, vilket hans Strandspegling är ett trevligt exempel på: skildringar av naturen i olika stämningslägen, främst gestaltad i form av fåglar, med en lätt sorgsen ton när han konstaterar människans dumheter i form av utsläpp eller det gamla kulturlandskapets reträtt från det nya – boskapsskötseln är på nedgång, skogsbruket på uppgång.
Fast mest är det bara skildringar av de stämningar som uppstår när man ser en varfågel sitta uppflugen överst på en videbuske, eller försöken att få se knipungarnas transport från boet ned till vattnet (de är svåra att få syn på), eller kanske en betraktelse över de stora fjärilarnas tid. Oförargligt, trevligt – läsning att njuta av en stund och sedan glömma. Allvarligare blir han som sagt när han konstaterar hur landskapet förändras, hur barrskogen breder ut sig och gammalt bondeland förloras till granarnas kolonner, eller när han konstaterar att när han var lite så var anledningen till att man inte fick äta snö att man blev kall i magen.
Tematiskt blir han vid sin läst: han kan någon gång ge sig på att diskutera konst, eller krydda med några citat från litteraturen, men det mesta anknyter ändå till livet vid sjön. Ibland slingrar sig essäerna fram utan tydligt mål, ibland lyckas han bättre och kan således utifrån älggräset hamna både i forna tiders somrar, och få tillfälle att sällskapa med såväl etymologer som medicinare. I det formatet hittar han knappast någon överman.
