Denis Diderots Rameaus brorson är en slags bastard från den gamla linjen av filosofiska traktater i dialogform, samtidigt också ett av de sista exemplen därpå: det är inte helt säkert att så många skulle anse filosofin som tilltalande, men det är i princip vad som diskuteras. Brorsonen ifråga är det till 1700-talsmusikern Rameau, en lätting, en snyltare, en cyniker, en slags hovnarr i Paris högre kretsar; Arne Ankas andlige anfader. Han och Diderot stöter på varandra på ett café, och börjar diskutera brorsonens liv och moral.
Det finns alltså inte mycket till yttre handling, och de samtal som förs blir inte mer intressant bara för att de fyllts med personangrepp, både direkta och i form av ironi, på sedan länge bortglömda fiender till författaren. Det som istället gör kritiken intressant är illusionslösheten: inte ens Diderot själv går helt fri. Ibland är den hedonism och cynism som Rameau framför som motbild till Diderots grekiska filosofiska ideal på pricken, ibland mest tröttsam. Rameau själv vore troligen också outhärdlig i sin ihärdiga motvilja mot allt och alla, om det inte vore för att han inte försöker ge sken av att vara bättre han: han vet mycket väl att han är en på det hela taget onyttig person, och när han försvarar sig så gör han det genom att hävda att det inte är fel att vara just detta, inte genom att låtsas vara nyttig.
Rameaus brorson är inte fantastisk läsning, men den har sina stunder. Den är intressant som idé, men har helt enkelt inte åldrats väl: inte för att Rameau inte skulle kunna chockera än idag, utan för att så mycket av materialet kräver noter för att ens bli förståeligt, och inte ens då är det speciellt roligt. Chockverkan må vara svårt att få att bli beständig över tid, men skvaller om halvkändisar är etter värre, och trots att Diderot faktiskt lyckas med det förra så gör hans misslyckande med det senare att boken tappar mycket kraft.
Lämna ett svar