Titelpersonen i Graham Greenes Den stillsamme amerikanen är en amerikansk diplomat, Alden Pyle, nyligen ankommen till Franska Indokina, där franska trupper försöker hålla kvar greppet men vet att de på sikt inte kan stå emot Viet Minh under Ho Chi Minhs ledning. Pyles idealism ställs mot cynismen hos berättaren, den engelske journalisten Thomas Fowler, som för allt i världen vill undvika att bli »engagé«: han vill ha sin flicka, njuta sitt opium, och skicka hem sina censurerade texter till en publik som ändå är mer intresserad av Koreakriget.
Detta kan dock inte vara: efter att man i inledningen får reda på att Pyle har mördats, får man se hur han tidigare lyckats ta Fowlers flicka Phuong från honom då denne till skillnad från Pyle inte kan utlova den ekonomiska säkerheten i ett äktenskap, och hur Fowler trots sitt förakt för Pyles aningslösa idealism och skolpojksaktiga uppträdande ändå på något sätt blivit hans vän. Under tiden får man långsamt lära sig mer om vad Pyle har där att göra, och hur hans blinda tro på en amerikansk författares vision om ett Vietnam under en »tredje kraft«, som varken är förskräcklig kommunist eller korrumperad imperialist lyckats orsaka mer skada än endera av de två andra krafterna, och det trots att fransmännens strid samtidigt framställs som alltigenom poänglös.
Boken skrevs redan 1955, men det är skrämmande hur relevant den än är i sin skildring av oförmågan i väst att förutse vilka konsekvenser som inblandning i diverse konflikter kan få. Att den samtidigt som den framför sådana idéer och visar hur förljugen den officiella bilden av det heroiska kriget dessutom lyckas vara en fullt fungerande roman, utan att någonsin kännas tillrättalagd, gör den till en bok som man visserligen skulle hoppas borde vara onödig men som samtidigt troligen aldrig kommer att bli oläslig.
Lämna ett svar