De nordiska gudarna dukade relativt snabbt under för Vite Krist: bristen på samordning och tydligt kraftcentrum som kunde organisera motstånd gjorde sig snabbt bemärkt nästan överallt, möjligen undantaget Svealand, och även där lades till slut Uppsalas tempel i aska (om det nu alls existerat). Visserligen levde vaga minnen kvar även långt efter att tron dött: det berättas till exempel att Oden red ut för att en sista gång avgöra en strids utgång inför uppgörelsen i Lena mellan kung Sverker den yngre och Erik Knutsson, och när de normandiska trupperna stormade Jerusalems murar under första korståget skall deras stridsrop ha varit en bön till Tyr om hjälp som ärvts och förvanskats – en bild som skulle ha varit rätt festlig om inte för det blodbad som följde denna stormning. Likväl är materialet som finns kvar om de gamla gudarna sprött och fragmentariskt, och inte mycket bättre blir det när det dessutom skall användas för att undersöka all förkristen germansk religion, låt vara att det finns lite spridda reminiscenser på kontinental och brittisk botten.
Just sådant totalgrepp försöker H R Ellis Davidson ta i sin numera nästintill klassiska Nordens gudar och myter, ett översiktsverk över vad som är känt om dessa gestalter och myterna kring dem (och alltså inte så mycket om myter med mänskliga protagonister); materialet är brett och kan ibland överraska även hyfsat belästa nordbor just genom att det inte bara är ännu en återberättelse av de få historier Snorre bjuder på: sådant finner man visserligen också, men man får även läsa om diktfragment från Tyskland, Saxos visserligen formellt oklanderliga men annars rätt hopplösa framställning (tillnamnet grammatikern ger ju förvisso en aning om att han utmärktes av pedantism snarare än berättarglädje). Möjligen är några av de enskilda slutsatserna mer långtgående än vad forskare idag skulle gå med på: i synnerhet litar Ellis Davidson på Snorres och andras framställning av nordisk historia mer än vad jag vant mig vid.
Även i andra stycken finns en viss känsla av ålder: inledningen talar mycket om förfäder och nordisk anda på ett sätt som numera knappast är kutym, och även om detta aldrig riktigt slår över i det pinsamma så skruvar man ändå en aning på sig. Vad gäller själva mytologin verkar det finnas en vilja att ställa upp tydliga kategorier, asar och vaner, dödsgudar, fruktbarhetsgudar och gudar för upprätthållande av världsordning (eller snarare en gud för detta ändamål: Tor), liksom ständiga jämförelser med andra religioner. Och låt gå för kelter och samer – dessa lär ju förkristna nordbor ha träffat på – men när man måste ta sig till Borneo för att finna lämplig parallell för en viss bild blir det kanske väl långsökt.
Nordens gudar och myter är inte en bok för den som vill läsa något lättsamt om Tors fiskafänge eller hur världen en gång skall gå under efter fimbulvintrar och brödrastrider; det är helt klart en akademiskt upplagd bok (tack och lov är de ganska sparsamma noterna placerade på tillbörlig plats: sidfoten), och även om den inte för sig med alltför mycket jargong antar texten att man vet att Kastor och Polydeuke och dioskurerna är identiska eller att ktoniska gudar har med underjorden att göra, samtidigt som den som sagt försöker föra in alla berättelser i ett större religionsvetenskapligt sammanhang. För den som är på jakt efter något mer teoretiskt men ändå relativt lättillgängligt om förkristna nordiska religionsföreställningar är den dock troligen ett utmärkt val, trots att åldern troligen gjort att arkeologiska fynd gjort att vissa teorier inte längre är giltiga.
Lämna ett svar