Arkeologi är en på många sätt lycklig vetenskap: det är uppenbart vad grundidén är, den gör sig bra på bild, nytt material tillkommer hela tiden, den är tillräckligt lokal för att man inte skall behöva oroa sig för konkurrens från mer välfinansierade amerikaner och tillräckligt många är intresserade av den kunskap som produceras för att fältet inte skall ifrågasättas. Därför är det också möjligt att producera en bok som Anna Lihammers Arkeologiska upptäckter i Sverige – pröva att byta ut titelns »arkeologi« mot valfri annan disciplin och resultatet blir genast lätt absurt som bok riktad till allmänheten beaktat.
Arkeologiska upptäckter i Sverige ligger rätt så nära den typ av bildrika och textfattiga böcker man av någon anledning skall ha liggande på kaffebord (hur nu ett sådant ser ut – min erfarenhet säger att kaffe vanligen dricks vid vanliga matbord eller skrivbord, men jag tvivlar på att endera är vad som avses): formatet är relativt stort, och bilderna är många och stundom väldigt bra (jag gillar i synnerhet fotot från Kronan av en dödskalle med allongeperuk i form av någon sorts sjöväxt). Tyvärr är väl texterna också lite väl korta: en viss utgrävning hinner knappt mer än introduceras innan det är dags att dra vidare till nästa, och man önskar ofta få reda på mer: mer information om utgrävningarna av backstugor som inte visade sig nödvändigtvis vara de eländeshål man föreställer sig, mer information om kyrkoruiner och stenåldersbosättningar, mer information om masugnar och samiska offerplatser. Välkända platser som Birka och Eketorp eller fyndtyper som runstenar hade gärna fått utgå för att detta skulle bli möjligt; de är ändå så välpresenterade i andra historieböcker.
Detta är inte en bok för arkeologiexperten, snarare för den med diffust intresse och små till hyfsade kunskaper; en bok att upptäcka vad man inte visste fanns för att sedan kunna ge sig vidare: det finns också en väl utarbetad avdelning för vidare läsning, liksom hänvisningar till var de olika fynden förvaras i slutet på varje kapitel, vilket uppskattas. Ett kort stycke som beskriver en arkeologs arbetsgång är också välkommen. I slutändan är boken kanske något tunnare än jag hoppats på, men långt ifrån någon besvikelse.
Lämna ett svar