Tyvärr känner jag mig halvt inkompetent att recensera Svenska Akademiens kulturgärning, Den gamla psalmboken, vari utrensade och av klåfingriga salighetsbyråkrater senare förvanskade originalversioner (nåja: rätt många är översatta) av psalmer samlats. Inkompetent, då jag varken är teolog eller någon vidare psalmkännare, men endast halvt så, då jag vill tro mig ha visst omdöme i fråga om poesi och i alla fall i några år tog del av svenska kyrkans ungdomsverksamhet, vilket gjorde att jag i alla fall sjungt sådana psalmer som anses lämpade för familjegudstjänster.
Först lite bakgrund: i Sverige har det funnits hittills fyra officiella psalmböcker: från 1695 (den karolinska eller swedbergska), från 1819 (den wallinska), från 1937 (möjligen den eklundska) samt den nu gällande, från 1986. Om dessa är det comme il faut att anse de två första som högklassiga, den från 1937 som alls icke oäven, och att den från 1986 är ett litet monster skapat av en hoper småskurna pedanter utan känsla för varken språk eller tradition. Nu är inte bearbetningar någon nyhet; redan Swedberg fick utstå att se sitt ursprungliga förslag ogillat, innan den till slut antogs i gallrad och reviderad form, men man lär finna få personer som gillar det pillande som präglade den senaste revisionen. Den inte helt obekanta psalmen »Tryggare kan ingen vara« skall till exempel ha föreslagits för uteslutning på grund av den märkliga betoning som leder tanken till säkra skaldjur (vilket tack och lov inte skedde), och den gamle fältpredikanten Haquin Spegels fina översättning »Nu vilar hela jorden« ändrades enär originalförfattaren Paul Gerhardt var en sämre astronom än Dante och således lät solen gå ner samtidigt över hela jorden, och så blev
Nu vilar hela jorden,
Och luften är mörk vorden,
All världen sover sött:
Men dig, min själ, bör vaka,
Din Gud ödmjukest tacka,
Och i din andakt ej bli trött.
till
Nu vilar folk och länder
och skogar, berg och stränder.
Nu sover barnen gott.
Men jag vill bedja, vaka
och tacksam se tillbaka
på vad av Gud i dag jag fått.
Oavsett vilka förtjänster Britt G. Hallqvist må ha som översättare så är detta vandalism, motiverad av småskolelärarpräktigthet av den sort som får en att glömma grandet i eget öga (hur tusan vilar stränder och berg?).
Man hade således hoppats att denna Svenska Akademiens protest inte hade haft ett fullt så stort behov: nog hade det funnits kulturhistoriskt intresserade som hade velat kunna följa utvecklingen från teologiskt avancerade texter till, för att tala med Freud, ett alltmer infantilt klängande vid Gud som en kosmisk nallebjörn. Även om man kanske inte vanligen sjunger alla verserna i »Den blomstertid nu kommer« (med redan 1695), så är det ändå stötande att den femte uteslutits, tydligen då moderna människor inte kan förstå vad en liknelse är. Mindre konstigt är det kanske att en sådan storsvensk sak som »Fädernas kyrka«, med dess glorifiering av trettioåriga kriget uteslutits, liksom en del gamla psalmer där man kryper in i Jesu sår för att med blod tvätta bort alla synder.
Skall man bedöma boken som nöjesläsning står den sig dock rätt illa: är man inte närmare road av teologi eller halvtafflig vers är det lite för glest mellan höjdpunkterna – sådana finns dock, som när Lucidor, Magnus Gabriel De la Gardie, Runeberg, af Wirsén eller Lenngren gett ett bidrag, eller någon av de mer flitiga bidragsgivarna fått till det ordentligt. Kommentarerna är i allmänhet intressanta, även om man kanske önskat att de varit lite mer utförliga. Riktig glädje över boken har nog dock främst de verkliga kännarna.
