Efter att under en tid varit på jakt efter någon form av översikt över engelsk historia verkade John Burkes An Illustrated History of England som ett hyfsat val: köpt på antikvariat, så rätt billig, något åldrad, men helt klart en översikt, utan utrymme för alltför stora spekulationer om varför till bekostnad av vad.
Visst kan man bli förundrad även över vad som anses historiskt; jag tvivlar på att en del av de där vackra fraser som citeras verkligen uttalats, och tror nog att man kan avfärda kung Arthur med större emfas. Bristen på utrymme gör också att det blir väldigt mycket kungar-och-krig (även om det i just Englands fall rätt ofta snarare är drottningar-och-krig, eller premiärministrar-och-krig), men det var jag beredd på – syftet med läsningen var att få en bättre känsla för vilka alla de där Georg och Edvard och Henrik var, och det fick jag.
Om man kan tala om någon tendens så är den väl konservativ: när någon recension av politiska insatser bibringas läsaren är den i allmänhet patriotisk och oförlåtande inför svaghet; när sovjetiska spioner avslöjas är det tydligen viktigt att meddela om de var homosexuella; när nittonhundratalets popmusik vid ett tillfälle vidrörs är Beatles väl att anse som acceptabla, men Rolling Stones är aggressiva och The Who är på gränsen till »vild nihilism« (författarens åsikter om senare tiders musik meddelas tyvärr aldrig ).
Rolig i all sin tunga pessimism är också avslutningen: i den meddelas att om någon faktiskt läser den så är det ett tecken på att jorden ännu inte gått under i ett stort kärnvapenkrig. Det känns på något sätt trösterikt; de bekymmer vi har är knappast föraktliga, men just atomvintern känns rätt avlägsen.
An Illustrated History of England är på intet sätt något mästerverk, men det var inte heller vad som eftersöktes. Som någorlunda koncis översikt över historien om det lilla öriket som blev världsimperium och sedan åter ett litet örike är den dock fullt acceptabel.
