Det är ingen tvekan om saken: Mumintrollet håller på att växa upp. I Pappan och havet finns mycket lite av de tidigare bekymmerslösa äventyren, och istället en rejäl dos rädsla och behov. Det hela börjar med att Muminpappan känner sig obehövd: familjen lever sitt trygga liv i Mumindalen, egentligen utan behov av en pappa som beskyddar dem (även om Mårran kan skrämma upp dem ibland). Därför far hela familjen ut till en ö i havet där Muminpappan tänker bli fyrvaktare och kan få bygga saker, fånga fisk, och fundera över havet.
Detta går dock inte med samma lust som tidigare: visst, Lilla My är nöjd med tillvaron, men Muminmamman har hemlängtan, Muminpappan misslyckas i det mesta han försöker sig på och Mumintrollet känner sig förunderligt dragen till både de vackra men ytliga sjöhästarna och den kalla Mårran. En klippö med en svårgenomtränglig snårskog är helt enkelt ingen naturlig plats för mumintroll, inte ens om där finns vackra gläntor (ockuperade av pissmyror) eller enskilda platser att betrakta havet på.
Nu är naturligtvis inte allt dystert och grått: mumintroll är svårkuvade varelser, och långsamt lyckas de inrätta tillvaron någorlunda, trots att själva ön tycks vill springa bort från sig själv. Muminpappans funderingar över havet är ett komiskt mästerverk (är det månne en parodi på Strindberg?), och Lilla My lyser som vanligt starkt, här då hon både tycks vara den som bäst förstår ön och samtidigt är mer cyniskt brutal än tidigare.
Pappan och havet är dock till slut en bok om att växa upp och hitta hem: trollen måste konfrontera sin rädsla, vinna över hemlängtan och inse att de inte får ge upp. Då, men först då, kan tillvaron på ön bli dräglig. Jag vet inte om det är en lämplig ton att sluta serien om trollen på (den återstående boken handlar inte om dem i så hög grad), men trots att den skiljer sig från sina föregångare är den stark på sitt eget sätt.
