Det spanska inbördeskriget är litterärt väl upptrampad mark. Det som samtidigt skedde lite längre västerut, där högerregimen under Salazar blev alltmer kontrollerande, är inte lika väl inmutat, men en lite mer berömd bok som utspelar sig under tiden är Antonio Tabucchis Påstår Pereira, om hur Pereira, kulturredaktör, änkling, opolitisk, snart lastgammal, genom ett möte med en ung man blir alltmer medveten om vad som sker omkring honom och alltmer kritisk till det.
När boken börjar försöker Pereira driva en opolitisk kultursida i den opolitiska, nystartade kvällstidningen Lisboa, där han kan publicera sina översättningar av franska 1800-talsförfattare och kortare texter om författare som nyligen avlidit, och går sedan hem till sin tomma lägenhet och talar med porträttet av den avlidna hustrun; han kämpar med sina hjärtproblem och dricker citronlemonad. Så en dag ringer han upp Monteiro Rossi, en ung man med akademisk examen för att få en medarbetare till tidningen som kan skriva förberedande nekrologer över framstående författare. Rossi tycks dock endast kunna skriva vänsterorienterade alster, otryckbara under den fascistiska regimen, men Pereira kan inte förmå sig att avskeda honom, och dras så småningom allt mer till hans kamp.
Trots att boken ställer upp viktiga problem om det är möjligt att som opolitisk intellektuell leva i en diktatur (med tiden blir även den journalistik som Pereira till en början står för också alltmer suspekt, så inte ens hans ursprungliga cirklar hade fått förbli orubbade) så hade jag svårt med läsningen: texten gjorde motstånd, även om innehållet lockade. Titeln är en slags genomgående refräng: många stycken har små markörer av typen »säger Pereira«, vilket tillsammans med att vissa av Rossis texter presenteras som »bevis« gör att man snart undrar över vad texten egentligen skall föreställa: någons slags förhör, men vem är det som ställt frågorna? Till slut släpper dock känslan av motstånd i viss mån, men jag kan trots att jag uppskattar idéerna, handlingen och personerna ändå inte riktigt tycka att boken är helt och hållet lyckad.
Lämna ett svar