Hade jag inte fått den i gåva hade jag troligen aldrig ens hört talas om Big Fish av Daniel Wallace (trots att Tim Burton tydligen gjort film av den), och hade jag gjort det är det osäkert om jag tittat närmare på denna bok om en avgudad fader som aldrig upphör att berätta historier för sin son, inte ens på dödsbädden.
Historierna är av två slag: dels den sort som brukar kallas roliga, oavsett om de är det eller ej, dels skrönor om hans eget liv; det är lite oklart om dessa är hans egna berättelser eller hans sons (mestadels det senare verkar det som). Edward Bloom (ja, efternamnet är en blinkning till Joyce) skall ha räddat sin hemstad flera gånger om som ung, skall ha utfört stordåd modellerade på Herkules, skall ha rest världen runt och hittat vänner överallt. Men nu är han alltså döende, och hans son sitter vid dödsbädden och inser att han egentligen inte vet särskilt mycket om sin far, och trots försök att nå djupare så upphör inte historierna att komma. Denna scen tas också om flera gånger, med ganska stora variationer.
Det känns som man bör ha något litteraturteoretiskt perspektiv att anlägga på detta, om hur söner ser upp till sina fäder och historier som försvarsmekanism och annat, men främsta behållningen är nog ändå de skrönor som framförs: helt klart på rätt sida av det fantastiska, och just för sin totala osannolikhet roliga. Att den sedan också får en att tänka efter är bara grädde på moset.
Lämna ett svar