År 1857 orsakade Charles Baudelaire skandal med Det ondas blommor, en samling dikter med allmänt dekadenta och mjältsjuka motiv. Boken kom att censureras, men också att utöva påverkan lång fram i tiden; en förebild för bland annat modernistiska författare. Ämnet är allt som oftast livsledan, som möjligen kan skingras för en stund i sällskap av en tillmötesgående flicka, men annars endast kan botas av döden; vilket tillsammans med dess frispråkighet var skäl nog för att borgerliga moralister skulle ta anstöt.
Översättningen är oftast kapabelt utförd av den ständige Ingvar Björkesson, välrimmad men naturligtvis ändå sällan helt perfekt; i synnerhet vid arbetande med korta versrader märks problemen att få såväl rim som meter som meningsbyggnad på plats, men vid längre fall blir resultatet oftast lyckat. Ett exempel kan ges i form av i följande utdrag ur en av de dikter som fått titeln »Spleen«, om en av denna åkomma drabbad konung:
Han muntras varken upp av falkar eller hjortar
eller av folkets nöd utanför hans portar
Ej ens hans bäste narr kan längre göra glad
sin sjuke härskare med en grotesk ballad.
Sådär fortsätter det: livet är en sorgeö, dekadens håller det värsta borta för stunden, men till slut orkar man inte. Svartsynt, men läsvärt.
