Ibland är det mycket tydligt att saker är bättre nu. I alla fall gäller detta paret Berglins serier: vid läsning av deras fjärde samling, Andra bullar, ser man tydligt hur mycket de utvecklats. Här har inte ens fyrrutingen uppfunnits; serierna är antingen enrutors eller strippar, i form av serierna »Far och jag« samt »Kulturväktarna«, där den senare ligger hyfsat nära ett av de vanligare temana i dagens serie: förfasandet över den allmänna kulturskymningen och förflackningen. Att tecknarstilen inte riktigt är som dagens är ett mindre problem; dagens figurer är kanske mer enhetliga och lite mer kantiga men annars ungefär lika uttrycksfulla.
I avsaknad av fyrrutingen är också humorn lite för platt; Berglins brukar ju fira triumfer i det oväntade sammanförandet mellan Svenska Akademien och oljeolyckor under gemensam rubrik, och sådant kommer inte på fråga här. Roligast är singelrutorna när man hajar till och inser hur fullständigt något kan ha ändrats på 15 år: då var det roligt att skämta om att värnpliktiga fick öva med trägevär eller vapenvägrande, att folk satt framför datorer var en nyhet, Sigvard Marjasin klippte kvitton, sossar gick på porrklubb och sprit köptes över disk.
Stripparna är väl något bättre överlag: Far och jag påminner lite om Kalle och Hobbe, vilket ju är ett plus, och Kulturväktarna är som sagt ett förstudium till senare serier. De är dock inte riktigt nog bra för att Andra bullar skall kunna mäta sig med de senaste årens serier, även om det inte är helt ointressant att se var det hela började och hur Sverige kunde se ut för ett och ett halvt decennium sen.
