The Mauritius Command, Patrick O’Brians fjärde bok om herrar Aubrey och Maturin, inleds med en bild av den förres familjelycka: utan alltför stora pengar, med svärmor inneboende (hon spekulerade bort hemgiften), trångt och stökigt. Undra på att han hoppar på den uppgift Maturin lämnar över: ta kommando över en skvadron med uppgift att erövra Mauritius och på så sätt säkra handeln på Ostindien från franska fregatter.
Sagt och gjort: ner till Indiska oceanen, för att upptäcka att han under sig har fått en kapten som anser att kanoner är till för att blända fienden och besättningar är till för att piskas, en äresökare med tveksam förmåga, samt en något fantasilös men annars kompetent kapten: inga klåpare, men knappast heller befäl av högsta kalibern. Nåväl, eftersom Jack Aubrey nu själv är högst kompetent och Stephen Maturin är en än mer kapabel spion, och de har turen att få stöd av en ivrig befälhavare över de marktrupper de har som stöd och en intelligent blivande guvernör, så börjar saker snart hända; krigslyckan växlar dock, och hela kampanjen blir högst händelserik.
Det är en bra bok i serien, spännande och händelserik, men kanske inte riktigt lika bra som den föregående, även om den på intet sätt förtar O’Brians rykte som en fantastisk skildrare av sjöliv under Napoleonkrigen, speciellt som boken till största delen faktiskt ligger mycket nära den verkliga erövringen av de franska öarna.
