Om bortförklaringar kan leda till djupare placering bland helvetets kretsar vet jag inte: klart dock är att Rudolf Höss memoarer Commandant of Auschwitz knappast kan ha påverkat hans position däri nämnvärt – inte för att han inte försöker skylla ifrån sig, för det gör han, hela tiden, utan för att han redan från början torde vara garanterad en plats specialkonstruerad för honom och hans kollegor. Höss var högste befälhavare över Auschwitz under dess uppbyggnad och största delen av dess fungerande period, och får väl i viss mån ses som ett offer för olyckliga omständigheter: i ett annat land, en annan tid, hade han säkerligen kunnat bli en kompetent administratör i något nyttigt projekt som efter lång tjänst avtackades och glömdes. Nu hamnade han istället i SS, och därmed som högste lokale ansvarig i historiens största dödsläger.
Det är på inget sätt en läsvänlig bok. Höss har liten känsla för stil, han försöker hela tiden smita från sitt ansvar, och även om han är intelligent nog att inse att lögn förmodligen är värt att prova så är de osanningar han försöker med pinsamt genomskinliga och egentligen poänglösa – typ »Jag skulle velat förbättra för fångarna, men mina underlydande och överordnade var alla emot detta! Jag hade velat ha humanare förhållanden, men det fanns inte resurser! Jag mådde egentligen illa när jag såg allt lidande, men jag stålsatte mig!«: lätt att säga, svårt att bevisa åt endera hållet, och i slutändan inte värt ett vitten för lägerfångarna.
Masken glider dock ofta undan, och inte ens den låtsade ångern är speciellt attraktiv: mot slutet finns ett stycke som säger allt man behöver veta om Höss och vilket ansvar han kan tillräknas:
I also see now that the extermination of the Jews were fundamentally wrong. Precisely because these mass exterminations, Germany has drawn upon herself the hate of the entire world. It in no way served the cause of anti-Semitism, but on the contrary brought the Jews far closer to their ultimate objective.
Inte för att jag på något sätt överhuvudtaget försvarar Höss och hans anhang…men…det är i mitt tycke en alldeles för enkel analys att sitta här år 2011 med historiens facit i hand och lägga moralisk/etiska och ej i ringa grad emotionella aspekter på företeelser i historien där vi då lätt förbiser vilken mental tankevärld, världsbild och vilka samhälleliga omständigheter i övrigt som medverkade till uppbyggnaden och vidmakthållandet av diverse företeelser, vilka vi idag ser som vidrigheter vedervärdigheter.
Ett fördjupat perspektiv på denna principiella frågeställningen är nu hyperaktuell för eget vidkommande genom läsandet av Egon Erwin Kirsch och hans essäer om gruvarbetarna i bl.a Borinage…
Jag finner det tvärtom mycket lätt att anlägga moraliska aspekter på att industriellt mörda miljontals människor. Höss bar långt ifrån hela ansvaret, men att försöka relativisera bort det faktum att han bar även moraliskt ansvar för uppbyggnad och drift av en anläggning där miljontals människor mötte sin död finner jag osmakligt. Man får ha åsikter om vad som skett i historisk tid. Man får anse att Höss var ett kräk. Att han formades av sin omvärld kan bara duga som ursäkt om det var absolut omöjligt för honom att föreställa sig alternativ, och det tror jag knappast det var.
Jag är som sagt i den specifika sakfrågan helt överens med Dig om hur att moraliskt/etiskt bedöma ex.vis en figur som Herr Höss och där finns således inget i just detta fall att ytterligare diskutera!
Min kommentar hade dock ett vidare syfte än så; nämligen att sätta under belysning vad Du benämner ”relativisering” och jag kvarstår således rent generellt vid den uppfattning jag här ovan presenterar.
Extrapolering av det moralisk/etiska betraktelsesättet på historiska händelser/personer kommer, enligt min privata uppfattning, att leda till ytterligt motbjudande och oaptitliga slutsatser rörande snart sagt vilken som helst historisk händelse/person vi väljer att betrakta!
med vänlig hälsning
kjell karlsson
Mja. Moraliskt ser jag inga som helst problem med att till exempel förklara Gustav Vasa som varandes en skoningslös maktpolitiker som jag inte skulle vilja ha som statschef. Däremot är det naturligtvis problematiskt om man som historiker inte kan sätta sig in i den tankevärld som måhända gjorde att hans beteende var mindre uppseendeväckande än det vore idag. Jag förstår inte varför man inte skulle känna lika mycket avsmak för slavhandel under antiken som man skall inför den idag. Det känns bara alltför lätt att analogt strunta i problem idag och hävda att de är kulturellt betingade och att de därmed inte bör åtgärdas.
Ja men nu börjar det faktiskt att likna något!!!!
Hur ställer man sig då, i belysning av herr Jonssons sista konstaterande i svaret härovan, till det av mig vid vissa tillfällen använda resonemanget, främst då naturligtvis i avsikt att reta gallfeber på övriga samtalsparter, att västvärldens ambitioner att ”införa demokrati” i div exotiska hörn av klotet, bortsett då från den ekonomiskt koloniala aspekten av projektet, av mig benämnes kulturimperialism?
Med utomordentligt vänlig hälsning och nyfiken på replik
kjell karlsson
Att den som inte hellre skulle leva som vanlig medborgare i en fungerande demokrati än i en diktatur måste ha trillat med huvudet före i golvet ett par gånger, och att den som inte önskar att andra människor skall få det bättre, speciellt om det kan ske utan att det går ut över en själv, måste vara någon form av svin.
Bäste Anders Jonsson!
Vi blir således tvungna till att primo nå consensus i definitionen av begreppet demokrati.
Vi blir därefter tvungna att nå consensus om vad begreppet ”att få det bättre” kan tänkas innebära.
Och slutligen blir vi tvungna att ta fundera över om de två begrepp vi nått consensus över överhuvudtaget omfattas av någon annan, eller ens om det finns möjlighet att de kan omfattas av någon annan än en person i den speciella kulturellt/socioekonomiskt/historiska situationen som är Västvärlden anno 2011…
med vänlig hälsning
kjell karlsson
Jag finner det en aning tråkigt att herr Jonsson valde att inte fortsätta tankeutbytet i just detta ämne…
Enligt min ringa mening hade det kunnat leda till ett fördjupat, inte minst för egen del, funderande runt några av de grundläggande ställningstaganden man vanligen tager för givna i ett visst kulturellt/historiskt etc kontext…
”Det sunda förnuftet är endast summan av de förutfattade meningar vi hunnit införskaffa innan fyllda tjugofem…”
med vänlig hälsning och tillönskan om en God Jul och ett Gott Nytt År
kjell karlsson