Jag skulle verkligen vilja kunna säga att jag tyckte om Italo Calvinos Om en vinternatt en resande: det är ju den här sortens böcker man förväntas gilla som kräset medveten läsare, intelligent och oväntad.
Men det går inte. Det är för tungt, och idén som på pappret är så bra – tio inledningar till spännande romaner sammanbundna av en ramberättelse – visar sig inte fungera i boken. Inledningarna blir föga mer än utkast, knappt dugliga som stilprov eller översikt över olika romantyper, och ramhandlingen är svårt skadeskjuten av användandet av det mest omöjliga av huvudpersoner: ett »du«. »Du« är i det här fallet endast känd som »Läsaren« och snubblar över tio olika romaner som alla verkar väldigt bra men som aldrig kan läsas till slut på grund av alla möjliga problem: tryckfel, romanen är oavslutad, någon stjäl själva boken, och så vidare. Dessutom förekommer Läsarinnan Ludmilla, och en ung man som på grund av henne sprider alla dessa böcker som du aldrig klara att avsluta.
Jag gillar besöket i en bokhandel, med dess olika typer av böcker, men det är nog det enda som framstår som en helt odelad njutning. Vissa spekulationer är också intressanta, men blir i slutändan för tunga.
Som sagt: det låter spännande, och det är möjligt att jag på ett annat humör skulle uppskattat det mer, men nu var det hela mest tröttande.
Lämna ett svar