Jesaja är förvånansvärt läsvänlig: inte så att det är någon större upplevelse, men efter tidigare Bibelböcker så får man i alla fall intrycket av att det faktiskt finns en samlad redaktörsinsats bakom det här: mängden upprepningar av tankar och formuleringar är befriande liten.
Det kan ju förvisso bara vara det att det här är den första rena profetboken: Jesaja verkar ha varit en intressant karl att lyssna till, med predikningar som drar ned Herrens vrede över de ogudaktiga, och som lovar att Israel skall gå under, men senare räddas (här är väl första gången man hör talas om Messias): herren skall också tömma sin vredes bägare över alla omgivande länder, i synnerhet Assyrien, efter det att han först låtit landet erövra de två judiska kungadömena (Jesaja skall alltså ha levt innan dessa gick under; kronologi var kanske inte Bibelkompilatorernas starkaste gren).
Språket är det också lite ordning på: här är en av de bättre passagerna, riktad som varning till Jerusalems kvinnor, för deras högmods skull:
Och där skall vara stank istället för vällukt, rep istället för bälte, skalligt huvud istället för krusat hår, hölje av säcktyg istället för högtidsmantel, märken av brännjärn istället för skönhet.
Dessutom finns ju den där passagen där man tidigare kunde läsa hur någon »knurlade som en duva«, och än tidigare något mindre rumsrent.
Mer sånt här!
