Daniel är nästan en bra bok i sig själv: man får läsa om hur den unge israeliten tyder drömmar för Nebukadnessar och därmed kommer främst i hans gunst (har vi inte läst det förut?). Sen gör han detsamma för dennes son Belsassar. Och sedan får han ett par apokalyptiska visioner.
Nebukadnessars första dröm är källan till uttrycket om kolosser på lerfötter, hans andra berättar hur kungen skall förkastas av Gud och människor och får leva på dagg och gräs innan han kan återkomma. Detta är trevliga saker: för en gångs skull tycks författarna förstå vad som krävs av en bra historia.
Hosea är en mer traditionell profetbok, men lite rolig i början när Herren befaller honom att ta sig en trolös hustru och ge sina barn mindre trevliga namn, för så har ju Herran det med Israel. Annars är det mest sedvanlig förkastelse som var gammal redan för två böcker sedan.
