Av serierna i Kim W Anderssons Love Hurts kan man i alla fall lära sig att en god historia tar tid att berätta: serienovellerna är i stort sett ordnade efter längd, och de blir därför allt bättre allt eftersom de får mer tid på sig att etablera bakgrund och personer innan den sista vändningen kommer.
För vändningar kommer: som omslaget låter en ana så är det här inte berättelser om brustna hjärtan – eller, om de någon gång har brustit, så har de än oftare krossats tillsammans med resten av kroppen för att sedan förtäras av något monster eller en galen älskad.
Teckningarna är bra, inte fantastiska, ibland med något udda ansiktsuttryck, men i huvudsak klar och tydlig och passande till det som skildras.
Jag gillar det här, i alla fall de senare berättelserna: om farliga sjöjungfrur, galna prinsar, drakfågna prinsessor och hemsökta hus. Ibland är visserligen vändningarna väl förutsägbara, men lika ofta är omtolkningarna faktiskt överraskande.
