I Apostlagärningarna berättas inte främst, som man kanske kunde vänta sig, vad de tolv uträttade efter att Jesus återuppstått, utan snarare om hur deras lärjungar, enkannerligen Paulus, spred läran vidare och förföljdes: ett typiskt kapitel berättar hur han kom till en stad, predikade, fick proselyter, och sedan kastades ut av renläriga judar. Däremellan avgörs några spörsmål kring riter, föranledda av att förkunnelsen spreds även till icke-judar och hur dessa skulle ställa sig till renhetslagarna (följ bara de riktigt viktiga och bry er inte om vilket sorts kött är orent, så länge det inte ingått i offer till någon annan gudom eller djuret strypts).
Man får även se den tidiga kyrkans kommunism, speciellt belyst i fallet med Anaias och Sapfeira, som sålt ett stycke land och försökt undanhålla ett stycke pengar: liksom i senare tiders kommunism bestraffas sådant med döden, här från Guds hand.
Men som sagt: huvuddelen handlar om Paulus omvändelseresor, på Cypern, i Mindre Asien, i Makedonien och till Rom, med hans skeppsbrott på Malta som avslutande effekt. Mycket är rättegångar syftande att tysta predikaren, men då han också är romersk medborgare är detta svårare än i fallet Jesus.
Det är inte den främsta av berättelser, men tillräckligt egenartad efter evangelierna för att man inte skall tröttna.
Lämna ett svar