Virginia Woolfs A room of one’s own är imponerande: dess insikt och stil är sådan att man, när de 130 sidorna passerat och man tittar upp från essän inte känner det minsta av utmattning, utan snarast är uppfriskad.
Innehållet är i dag inte något revolutionerande: för att kunna bli en bra skribent krävs oftast åtminstone grundläggande ekonomisk trygghet och oberoende, samt möjligheten att avskärma sig från världen; detta har historiskt sett förnekats kvinnor, och därför har det inte funnits lika många stora kvinnliga författare som manliga. Ja än mer: det har inte varit ens möjligt i mer än sisådär 300 år att bli tagen det minsta på allvar som kvinnlig författare, och således var det först för 200 år sedan som det byggts upp tillräckligt med tradition för att riktigt stora kvinnliga författare skall kunnat verka (i Europa, bör preciseras: Japan har ju i alla fall haft stora kvinnliga författare tidigare), men då snarast som undantag.
Huvudpoängen presenteras klart och tydligt, men sidopoänger lite mer subtilt: en av de första bilderna är av en kvinna i Oxbridge som stöter på de gamla bestämmelser som kringskär hennes frihet, och sedan besök i såväl ett manligt som kvinnligt college, med dess skillnader i ekonomiska villkor. Detta återkommer sedan tydligare, liksom andra poänger. Woolf lyckas dessutom för det mesta hålla sig över den indignation hon själv påpekar är lika oskön som improduktiv: mäns försök att hålla nere kvinnor framställs istället som sätt att framhäva sig själva, ett sätt att få känna sig stark när man vet att man per definition är bättre än halva mänskligheten på grund av kön.
Det är som sagt en uppfriskande tankegång att följa, som leder tanken utan att styra den för hårt: man kan välja att inte hålla med, men dess ton och förstånd gör det svårt att göra det av ren reflex; textens värdighet kräver rationellt motstånd, eller ännu hellre bara acceptans av dess huvudtes. Vi må kanske inte ha full jämlikhet, men det är i alla fall långt fler kvinnor som har det nödvändiga oberoendet.
Lämna ett svar