Jag kan inte dra någon annan slutsats än att P.D. James inte hade den blekaste aning om vem hon skrev Death comes to Pemberley för. Det är knappast de som gillar Stolthet och fördom och är villiga att lägga lite pengar på att få sina apokryfer i inbundet format, och det är knappast de som läser hennes normala deckare (vilka jag antar är mer intressant konstruerade än det här).
Problemet med det som fortsättning är att det är väldigt lite av vad man skulle vilja se av en sådan: mer lycklig samvaro mellan makar, mindre ångest över att Wickham står anklagad för mord och vad mer han kan tänkas ställa till med. När författaren dessutom gör misslyckade försök att skriva som Austen, lägger energi på att följa egna figurer som man aldrig orkar riktigt bry sig om, och dessutom försöker ta billiga poänger genom att lägga sin egen kunskap om historien i deras munnar, liksom kunskaper de faktiskt borde ha (orden »påminn mig« borde bannlysas ur alla romaner), är det snarare som att se två helt okända figurer som kallar sig Fitzwilliam och Elizabeth än de två protagonisterna i Austens roman.
Som deckargåta är det också tämligen poänglöst: det finns inte mycket till chans för läsaren att komma underfund med vad som hänt, och då återstår bara en serie formaliteter som mest blir tillfällen för Mr Darcy att känna sig orolig(!). Att James då introducerat en vetenskapligt intresserad doktor och en magistrat som undersökare känns då inte bara poänglöst, utan direkt falskt (och även om de hade varit den typen av lätt fåniga hjältar i deckare i historisk miljö hade det känts som misslyckat).
Nej, detta känns helt meningslöst: en dålig deckarhistoria, parad med en ointressant fortsättning, som tycks mer tillkommen för att James skall få meddela vad hon tror hänt i Stolthet och fördoms utkanter. Jag har svårt att se vad det skall vara bra för.
Read Full Post »
